Job 6
1 Job svarade, och sade:
Then Job answered and said:
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
O that my grief were weighed thoroughly! That my calamities were put together in the balance!
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
Surely they would be heavier than the sand of the sea; On this account were my words rash.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
For the arrows of the Almighty have pierced me; Their poison drinketh up my spirit; The terrors of God set themselves in array against me.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Doth the wild ass bray in the midst of grass? Or loweth the ox over his fodder?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Can that which is unsavory be eaten without salt? Is there any taste in the white of an egg?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
That which my soul abhorreth to touch Hath become my loathsome food.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
O that I might have my request, And that God would grant me that which I long for!
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
That it would please God to destroy me; That he would let loose his hand, and make an end of me!
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Yet it should still be my consolation, Yea, in unsparing anguish I would exult, That I have not denied the commands of the Holy One.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
What is my strength, that I should hope? And what mine end, that I should be patient?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Is my strength the strength of stones? Or is my flesh brass?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Alas, there is no help within me! Deliverance is driven from me!
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
To the afflicted, kindness should be shown by a friend; Else he casteth off the fear of the Almighty.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
But my brethren are faithless like a brook; Like streams of the valley that pass away;
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Which are turbid by reason of the ice, And the snow, which hideth itself in them.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
As soon as they flow forth, they vanish; When the heat cometh, they are dried up from their place.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
The caravans turn aside to them on their way; They go up into the desert, and perish.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
The caravans of Tema look for them; The companies of Sheba expect to see them;
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
They are ashamed that they have relied on them; They come to their place, and are confounded.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
So ye also are nothing; Ye see a terror, and shrink back.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Have I said, Bring me gifts? Or, Give a present for me out of your substance?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
Or, Deliver me from the enemy's hand? Or, Rescue me from the hand of the violent?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Convince me, and I will hold my peace; Cause me to understand wherein I have erred.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
How powerful are the words of truth! But what do your reproaches prove?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Do ye mean to censure words? The words of a man in despair are but wind.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Truly ye spread a net for the fatherless; Ye dig a pit for your friend.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Look now upon me, I pray you; For to your very face can I speak falsehood?
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Return, I pray, and let there be no unfairness; Yea, return; —still is my cause righteous.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Is there iniquity on my tongue? Cannot my taste discern what is sinful?
