Job 6
1 Job svarade, och sade:
And Job answers and says:
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
“O that my provocation were thoroughly weighed, And my calamity in balances They would lift up together!
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
For now it is heavier than the sands of the sea, Therefore my words have been rash.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
For arrows of the Mighty [are] with me, Whose poison is drinking up my spirit. Terrors of God array themselves [for] me!
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Does a wild donkey bray over tender grass? Does an ox low over his provender?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Is an insipid thing eaten without salt? Is there sense in the drivel of dreams?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
My soul is refusing to touch! They [are] as my sickening food.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
O that my request may come, That God may grant my hope!
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
That God would please—and bruise me, Loose His hand and cut me off!
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
And yet it is my comfort (And I exult in pain—He does not spare), That I have not hidden The sayings of the Holy One.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
What [is] my power that I should hope? And what [is] my end that I should prolong my life?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Is my strength the strength of stones? Is my flesh bronze?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Is my help not with me, And substance driven from me?
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
To a despiser of his friends [is] shame, And the fear of the Mighty he forsakes.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
My brothers have deceived as a brook, As a stream of brooks they pass away.
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
That are black because of ice, By them snow hides itself.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
By the time they are warm they have been cut off, By its being hot they have been Extinguished from their place.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
The paths turn aside of their way, They ascend into emptiness, and are lost.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Passengers of Tema looked expectingly, Travelers of Sheba hoped for them.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
They were ashamed that one has trusted, They have come to it and are confounded.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
Surely now you have become the same! You see a downfall, and are afraid.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Is it because I said, Give to me? And, By your power bribe for me?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
And, Deliver me from the hand of an adversary? And, Ransom me from the hand of terrible ones?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Show me, and I keep silent, And what I have erred, let me understand.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
How powerful have been upright sayings, And what reproof from you reproves?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
For reproof—do you reckon words? And for wind—sayings of the desperate?
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
You cause anger to fall on the fatherless, And are strange to your friend.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
And now, please, look on me, Even to your face do I lie?
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Please turn back, let it not be perverseness, Indeed, turn back again—my righteousness [is] in it.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Is there perverseness in my tongue? Does my palate not discern calamity?”
