Job 6
1 Job svarade, och sade:
BUT Job answered and said,
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
Oh that my grief were throughly weighed, and my calamity laid in the balances together!
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
For now it would be heavier than the sand of the sea: therefore my words are swallowed up.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof drinketh up my spirit: the terrors of God do set themselves in array against me.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Doth the wild ass bray when he hath grass? or loweth the ox over his fodder?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Can that which is unsavoury be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egg?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
The things that my soul refused to touch are as my sorrowful meat.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Oh that I might have my request; and that God would grant me the thing that I long for!
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
Even that it would please God to destroy me; that he would let loose his hand, and cut me off!
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Then should I yet have comfort; yea, I would harden myself in sorrow: let him not spare; for I have not concealed the words of the Holy One.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
What is my strength, that I should hope? and what is mine end, that I should prolong my life?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Is not my help in me? and is wisdom driven quite from me?
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
To him that is afflicted pity should be shewed from his friend; but he forsaketh the fear of the Almighty.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
My brethren have dealt deceitfully as a brook, and as the stream of brooks they pass away;
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Which are blackish by reason of the ice, and wherein the snow is hid:
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
What time they wax warm, they vanish: when it is hot, they are consumed out of their place.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
The paths of their way are turned aside; they go to nothing, and perish.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
The troops of Tema looked, the companies of Sheba waited for them.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
They were confounded because they had hoped; they came thither, and were ashamed.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
For now ye are nothing; ye see my casting down, and are afraid.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Did I say, Bring unto me? or, Give a reward for me of your substance?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
Or, Deliver me from the enemy’s hand? or, Redeem me from the hand of the mighty?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Teach me, and I will hold my tongue: and cause me to understand wherein I have erred.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
How forcible are right words! but what doth your arguing reprove?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Do ye imagine to reprove words, and the speeches of one that is desperate, which are as wind?
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Yea, ye overwhelm the fatherless, and ye dig a pit for your friend.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Now therefore be content, look upon me; for it is evident unto you if I lie.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Return, I pray you, let it not be iniquity; yea, return again, my righteousness is in it.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Is there iniquity in my tongue? cannot my taste discern perverse things?
