Job 6
1 Job svarade, och sade:
But Job answered, and said:
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
O that my sins, whereby I have deserved wrath, and the calamity that I suffer, were weighed in a balance.
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
As the sand of the sea this would appear heavier: therefore my words are full of sorrow:
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
For the arrows of the Lord are in me, the rage whereof drinketh up my spirit, and the terrors of the Lord war against me.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Will the wild ass bray when he hath grass? or will the ox low when he standeth before a full manger?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Or can an unsavoury thing be eaten, that is not seasoned with salt? or can a man taste that which when tasted bringeth death?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
The things which before my soul would not touch, now, through anguish are my meats.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Who will grant that my request may come: and that God may give me what I look for?
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
And that he that hath begun may destroy me, that he may let loose his hand, and cut me off?
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
And that this may be my comfort, that afflicting me with sorrow, he spare not, nor I contradict the words of the Holy One.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
For what is my strength, that I can hold out? or what is my end that I should keep patience?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
My strength is not the strength of stones, nor is my flesh of brass.
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Behold there is no help for me in myself, and my familiar friends also are departed from me.
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
He that taketh away mercy from his friend, forsaketh the fear of the Lord.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
My brethren have passed by me, as the torrent that passeth swiftly in the valleys.
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
They that fear the hoary frost, the snow shall fall upon them.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
At the time when they shall be scattered they shall perish: and after it groweth hot they shall be melted out of their place.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
The paths of their steps are entangled: they shall walk in vain, and shall perish.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Consider the paths of Thema, the ways of Saba, and wait a little while.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
They are confounded, because I have hoped: they are come also even unto me, and are covered with shame.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
Now you are come: and now seeing my affliction you are afraid.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Did I say: Bring to me, and give me of your substance?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
Or deliver me from the hand of the enemy, and rescue me out of the hand of the mighty?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Teach me, and I will hold my peace: and if I have been ignorant in any thing, instruct me.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
Why have you detracted the words of truth, whereas there is none of you that can reprove me?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
You dress up speeches only to rebuke, and you utter words to the wind.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
You rush in upon the fatherless, and you endeavour to overthrow your friend.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
However finish what you have begun, give ear, and see whether I lie.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Answer, I beseech you, without contention: and speaking that which is just, judge ye.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
And you shall not And iniquity in my tongue, neither shall folly sound in my mouth.
