Job 6
1 Job svarade, och sade:
But Job, responding, said:
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
I wish that my sins, for which I deserve wrath, and the calamity that I endure, were weighed out on a balance.
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
Compared to the sand of the sea, they would appear heavier, and so my words are full of sorrow.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
For the arrows of the Lord are in me, my spirit drinks of their indignation, and the terrors of the Lord are soldiers against me.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Will the wild ass bray when he has grass? Or will the ox bellow when he stands before a full manger?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Or can one eat bland food, which is not seasoned with salt? Or can anyone taste that which, if tasted, causes death?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
The things that my soul was unwilling to touch before, now, because of anguish, are my foods.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Who will grant that my petition may arrive and that God may bestow on me what I expect,
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
and that he who, at first, had crushed me, will let loose his hand and cut me down?
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
And may this be my consolation, that in afflicting me with sorrow, although he might not be lenient with me, I still do not contradict the words of the Holy One.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
For what is my strength, that I may continue? Or what is my goal, so that I may act patiently?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
My strength is not the strength of stones, nor is my flesh made of bronze.
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Behold, there is no help for me in myself, and my loved ones also have withdrawn from me.
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
He who takes away mercy from his friend, abandons the fear of the Lord.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
My brethren have disregarded me, like a torrent that passes swiftly through the steep valleys.
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Those who fear frost, snow will rush over them.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
At that time, when they are scattered, they will perish, and when it becomes hot, they will be freed from their place.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
The paths of their steps are entangled; they will walk in vain and will perish.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Consider the paths of Thema, the ways of Saba, and wait a little while.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
They have been thrown into confusion, just as I had hoped; they have even come to me and are overwhelmed with shame.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
Now you have arrived, and merely by seeing my affliction, you are afraid.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Did I say: “Bring to me and give to me from your necessities?”
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
or, “Free me from the hand of the enemy and rescue me from the hand of the strong?”
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Teach me, and I will be silent, and if by chance I have been ignorant of anything, instruct me.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
Why have you diminished the words of truth, when there is none of you who is able to offer proof against me?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
You prepare speeches as so much noise, and you offer words into the wind.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
You encroach upon the orphan, and you strive to undermine your friend.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Such is true, so finish what you have begun. Listen closely, and see if I lie.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Respond, I beg you, without contention, and, speaking what is just, pass judgment.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
And you will not find iniquity on my tongue, nor will foolishness resound in my throat.
