Job 6
1 Job svarade, och sade:
But Job answered and said,
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
Oh that one would indeed weigh the wrath that is upon me, and take up my griefs in a balance together!
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
And verily they would be heavier than the sand by the seashore: but, as it seems, my words are vain.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
For the arrows of the Lord are in my body, whose violence drinks up my blood: whenever I am going to speak, they pierce me.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
What then? will the wild ass bray for nothing, if he is not seeking food? or again, will the ox low at the manger, when he has a fodder?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Shall bread be eaten without salt? or again, is there taste in empty words?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
For my wrath can’t cease; for I perceive my food as the smell of a lion [to be] loathsome.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
For oh that he would grant [my desire], and my petition might come, and the Lord would grant my hope!
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
Let the Lord begin and wound me, but let him not utterly destroy me.
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Let the grave be my city, upon the walls of which I have leapt: I will not shrink from it; for I have not denied the holy words of my God.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
For what is my strength, that I continue? what is my time, that my soul endures?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Or have I not trusted in him? but help is [far] from me.
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
Mercy has rejected me; and the visitation of the Lord has disregarded me.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
My nearest relations have not regarded me; they have passed me by like a failing brook, or like a wave.
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
They who used to reverence me, now have come against me like snow or congealed ice.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
When it has melted at the approach of heat, it is not known what it was.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
Thus I also have been deserted of all; and I am ruined, and become an outcast.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Behold the ways of the Thaemanites, you that mark the paths of the Sabaeans.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
They too that trust in cities and riches shall come to shame.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
But you also have come to me without pity; so that beholding my wound you are afraid.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
What? have I made any demand of you? or do I ask for strength from you,
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
to deliver me from enemies, or to rescue me from the hand of the mighty ones?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Teach you me, and I will be silent: if in anything I have erred, tell me.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
But as it seems, the words of a true man are vain, because I do not ask strength of you.
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Neither will your reproof cause me to cease my words, for neither will I endure the sound of your speech.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Even because you attack the fatherless, and insult your friend.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
But now, having looked upon your countenances, I will not lie.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Sit down now, and let there not be unrighteousness; and unite again with the just.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
For there is no injustice in my tongue; and does not my throat meditate understanding?
