Job 6
1 Job svarade, och sade:
Odpovídaje pak Job, řekl:
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
Ó kdyby pilně zváženo bylo hořekování mé, a bída má na váze aby spolu vyzdvižena byla.
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
Jistě že by se nad písek mořský těžší ukázala, pročež mi se i slov nedostává.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
Nebo střely Všemohoucího vězí ve mně, jejichž jed vysušil ducha mého, a hrůzy Boží bojují proti mně.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Zdaliž řve divoký osel nad mladistvou travou? Řve-liž vůl nad picí svou?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Zdaliž jedí to, což neslaného jest, bez soli? Jest-liž chut v věci slzké?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
Ach, kterýchž se ostýchala dotknouti duše má, ty jsou již bolesti těla mého.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Ó by se naplnila žádost má, a aby to, čehož očekávám, dal Bůh,
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
Totiž, aby se líbilo Bohu setříti mne, vztáhnouti ruku svou, a zahladiti mne.
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Neboť mám ještě, čím bych se potěšoval, (ačkoli hořím bolestí, aniž mne Bůh co lituje), že jsem netajil řečí Nejsvětějšího.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
Nebo jaká jest síla má, abych potrvati mohl? Aneb jaký konec můj, abych prodlel života svého?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Zdali síla má jest síla kamenná? Zdali tělo mé ocelivé?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Zdaliž pak obrany mé není při mně? Aneb zdravý soud vzdálen jest ode mne,
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
Proti tomu, jehož lítostivost k bližnímu mizí, a kterýž bázeň Všemohoucího opustil?
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
Bratří moji zmýlili mne jako potok, pominuli jako prudcí potokové,
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Kteříž kalní bývají od ledu, a v nichž se kryje sníh.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
V čas horka vysychají; když sucho bývá, mizejí z místa svého.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
Sem i tam roztěkají se od toku svého obecného, v nic se obracejí a hynou.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
To vidouce houfové jdoucích z Tema, zástupové Sabejských, jenž naději měli v nich,
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
Zastyděli se, že v nich doufali; nebo přišedše až k nim, oklamáni jsou.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
Tak zajisté i vy byvše, nejste; vidouce potření mé, děsíte se.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Zdali jsem řekl: Přineste mi, aneb z zboží svého udělte darů pro mne?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
Aneb: Vysvoboďte mne z ruky nepřítele, a z ruky násilníků vykupte mne?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Poučte mne, a budu mlčeti, a v čem bych bloudil, poslužte mi k srozumění.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
Ó jak jsou pronikavé řeči upřímé! Ale co vzdělá obviňování vaše?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Zdali jen z slov mne viniti myslíte, a převívati řeči choulostivého?
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Také i na sirotka se obořujete, anobrž jámu kopáte příteli svému.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
A protož nyní chtějtež popatřiti na mne, a suďte, klamám-liť před oblíčejem vaším.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Napravte se, prosím, nechť není nepravostí; napravte se, pravím, a tak poznáte, žeť jest spravedlnost v té řeči mé.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
A jest-li na jazyku mém nepravost, neměl-liž bych, čitedlen býti bíd?
