Job 6
1 Job svarade, och sade:
Job loh a doo tih,
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
Ka konoinah ka thuek, ka thuek vetih, ka talnah he cooi dongah ka tloeng rhenten koinih.
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
Tuitunli kah laivin lakah n'nan ngawn coeng. Te dongah ka ol he cukhat coeng.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
Tlungthang thaltang dongah a sue te ka khuiah ka mueihla loh a mam. Pathen kah hihhamnah loh kai taengah rhong a pai.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Kohong marhang khaw baelhing soah pang tih, vaito te a kamvuelh soah rhung bal nim?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Lungkaeh om kolla ankak a caak tih aiduei dakda dongah a hlihlim om aya?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
Amih te ka hinglu loh ben ham a aal tih ka buh khaw kolet la om.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Ka huithuinah he ulong m'paek vetih a thoeng eh? Tedae ka ngaiuepnah he Pathen long ni m'paek eh?
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
Pathen he mulmet vetih kai he m'phop, a kut a hlam vetih kai m'mueluem mako.
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Te vaengah kai ham hloephloeinah om dae lah sue. Te vaengah bungtloh khuiah ka uem mako. Hlangcim ol te ka phah pawt bangla n'lungma sak pawt mako.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
Ka ngaiuep ham ka thadueng khaw menim? Ka hinglu ka hlawt ham ka hmailong khaw menim?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Ka thadueng he lungto thadueng nim? Ka saa he rhohumsen a?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Kai ham he kamah kah bomnah om ngawn pawt tih, lungming cueihnah khaw kai lamloh a heh coeng.
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
Ngaidaeng loh tlungthang hinyahnah a hnoo vaengah pataeng a baerhoep taengkah sitlohnah a dang van.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
Ka manuca rhoek khaw soklong bangla la hnukpoh tih sokca soklong bangla kak.
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Amih te vueltling loh a nu sak tih vuelsong loh a yut pah.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
Kho a awlh vaengah a bae neh huu tih, amah hmuen lamloh kak uh.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
A caehlong longpuei a hoi uh tih, laipuem la a caeh dongah milh uh.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Tema caehlong kah rhoek loh a paelki uh tih, Sheba lambong loh amih ham a lamtawn uh.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
A pangtung uh dongah yak uh tih, a taengla a pawk uh akhaw a hmai tal.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
A taengah a hong la na om uh van coeng dongah, rhihkoi na hmuh vaengah na rhih uh.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
“Kai taengah m'pae uh lamtah na thadueng lamloh kai hamla kapbaih pae uh.
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
Rhal kut lamloh kai n'loeih sak lamtah hlanghaeng kut lamloh kai n'lat uh,” ka ti noek a?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Kai n'thuinuet lamtah ka ngam bitni. Metla ka palang khaw kai he m'ming sak uh.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
Balae tih hlang dueng ol te a daeh uh? Nangmih lamloh a tluung ham khaw balae a tluung?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Olthui te tluung hamla na moeh uh nama? Ol khaw khohli bangla talsae mai pawn ni.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Cadah ham aisat hmulung na naan vetih na hui hamla na tael pah nim?
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Tedae mulmet uh laeh, kai taengla mael uh. Nangmih maelhmai ah ka laithae nim?
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Mael uh laeh, dumlai la om uh boeh, mael uh laeh, koep mael uh laeh. Ka duengnah he a khuiah om.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Ka lai dongah dumlai om nim? Ka dang loh talnah yakming pawt maco.
