Job 41
1 Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
“Livyatan'ı çengelle çekebilir misin, Dilini halatla bağlayabilir misin?
2 Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
Burnuna sazdan ip takabilir misin, Kancayla çenesini delebilir misin?
3 Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
Yalvarıp yakarır mı sana, Tatlı tatlı konuşur mu?
4 Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
Seninle antlaşma yapar mı, Onu ömür boyu köle edesin diye?
5 Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
Kuşla oynar gibi onunla oynayabilir misin, Hizmetçilerin eğlensin diye ona tasma takabilir misin?
6 Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
Balıkçılar onun üzerine pazarlık eder mi? Tüccarlar aralarında onu böler mi?
7 Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
Derisini zıpkınlarla, Başını mızraklarla doldurabilir misin?
8 När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
Elini üzerine koy da, çıkacak çıngarı gör, Bir daha yapmayacaksın bunu.
9 Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
Onu yakalamak için umutlanma, Görünüşü bile insanın ödünü patlatır.
10 Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
Onu uyandıracak kadar yürekli adam yoktur. Öyleyse benim karşımda kim durabilir?
11 Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
Kim benden hesap vermemi isteyebilir? Göklerin altında ne varsa bana aittir.
12 Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
“Onun kolları, bacakları, Zorlu gücü, güzel yapısı hakkında Konuşmadan edemeyeceğim.
13 Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
Onun giysisinin önünü kim açabilir? Kim onun iki katlı zırhını delebilir?
14 Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
Ağzının kapılarını açmaya kim yeltenebilir, Dehşet verici dişleri karşısında?
15 Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
Sımsıkı kenetlenmiştir Sırtındaki sıra sıra pullar,
16 Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
Öyle yakındır ki birbirine Aralarından hava bile geçmez.
17 Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
Birbirlerine geçmişler, Yapışmış, ayrılmazlar.
18 Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
Aksırması ışık saçar, Gözleri şafak gibi parıldar.
19 Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
Ağzından alevler fışkırır, Kıvılcımlar saçılır.
20 Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
Kaynayan kazandan, Yanan sazdan çıkan duman gibi Burnundan duman tüter.
21 Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
Soluğu kömürleri tutuşturur, Alev çıkar ağzından.
22 Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
Boynu güçlüdür, Dehşet önü sıra gider.
23 Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
Etinin katmerleri birbirine yapışmış, Sertleşmiş üzerinde, kımıldamazlar.
24 Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
Göğsü taş gibi serttir, Değirmenin alt taşı gibi sert.
25 När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
Ayağa kalktı mı güçlüler dehşete düşer, Çıkardığı gürültüden ödleri patlar.
26 Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
Üzerine gidildi mi ne kılıç işler, Ne mızrak, ne cirit, ne de kargı.
27 Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
Demir saman gibi gelir ona, Tunç çürük odun gibi.
28 Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
Oklar onu kaçırmaz, Anız gibi gelir ona sapan taşları.
29 Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
Anız sayılır onun için topuzlar, Vınlayan palaya güler.
30 Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
Keskin çömlek parçaları gibidir karnının altı, Düven gibi uzanır çamura.
31 Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
Derin suları kaynayan kazan gibi fokurdatır, Denizi merhem çömleği gibi karıştırır.
32 Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
Ardında parlak bir iz bırakır, İnsan enginin saçları ağarmış sanır.
33 På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
Yeryüzünde bir eşi daha yoktur, Korkusuz bir yaratıktır.
34 Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
Kendini büyük gören her varlığı aşağılar, Gururlu her varlığın kralı odur.”
