Job 41
1 Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
Vai tu levijatanu vari ķert ar makšķeri, jeb viņa mēli ar dziļi iemestu virvi?
2 Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
Vai tu viņam riņķi māki likt nāsīs un ar asmeni izdurt viņa žaunas?
3 Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
Vai tu domā, ka tas tevis daudz lūgsies un labus vārdus uz tevi runās?
4 Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
Vai viņš derēs derību ar tevi, ka tu viņu vari ņemt par mūžīgu vergu?
5 Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
Vai tu ar viņu varēsi spēlēties kā ar putniņu, jeb viņu saistīsi savām meitām?
6 Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
Vai zvejnieku biedrībā viņu pārdod, vai viņu izdala pircējiem?
7 Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
Vai tu viņa ādu vari piedurt pilnu ar šķēpiem, jeb viņa galvu ar žebērkļiem?
8 När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
Kad tu savu roku viņam pieliksi, tad pieminēsi, kāds tas karš, un vairs to nedarīsi.
9 Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
Redzi, tāda cerība ir velti; jau viņu ieraugot krīt gar zemi.
10 Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
Neviens nav tik drošs, viņu kaitināt, - kas tad būtu, kas Man varētu celties pretim?
11 Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
Kas Man ko laba papriekš darījis, ka Man to bija atmaksāt? Kas ir apakš visām debesīm, tas Man pieder.
12 Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
Un lai vēl pieminu viņa locekļus, stiprumu un viņa vareno augumu.
13 Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
Kas drīkstētu viņa bruņas atsegt, kas līst viņa zobu starpā?
14 Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
Kas viņa vaiga žokļus var atplēst? Ap viņa zobiem ir briesmas.
15 Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
Lepni ir viņa bruņu zvīņas, cieti kā ar zieģeli saspiesti kopā.
16 Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
Viens tik tuvu pie otra, ka ne vējš netiek starpā.
17 Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
Tie līp viens pie otra, un turas kopā, ka nešķiras.
18 Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
Viņš šķauda ugunis, un viņa acis ir kā rīta blāzmas stari.
19 Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
No viņa mutes šaujās ugunis, degošas dzirksteles no tās izlec.
20 Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
No viņa nāsīm iziet dūmi kā no verdoša poda un katla.
21 Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
Viņa dvaša varētu iededzināt ogles, un liesmas iziet no viņa mutes.
22 Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
Viņa kakls ir visai stiprs, un viņa priekšā lec bailes.
23 Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
Viņa miesas locekļi kā sakalti, tie turas cieti kopā, ka nevar kustināt.
24 Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
Viņa sirds ir cieta kā akmens un cieta kā apakšējais dzirnu akmens.
25 När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
Kad viņš ceļas, tad stiprie izbīstas, no bailēm tie paģībst.
26 Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
Kad viņam cērt ar zobenu, tas nekož, nedz šķēps, ne bulta, ne žebērklis.
27 Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
Dzelzs priekš viņa kā salmi, un varš kā sapraulējis koks.
28 Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
Bulta viņu neaiztrieks; lingas akmeņi viņam ir kā pelus.
29 Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
Lielas bozes viņam ir kā pelus, viņš smejas, kad šķēps svelpj.
30 Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
Viņa pavēderē asi kasīkļi, un kā ar ecešām viņš brauc pa dubļiem.
31 Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
Viņš dara, ka dziļumi verd kā pods, un sajauc jūru kā zalves virumu.
32 Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
Kur viņš gājis ceļš spīd; tie ūdens viļņi ir kā sudraboti.
33 På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
Virs zemes cits viņam nav līdzinājams, viņš tāds radīts, ka nebīstas.
34 Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
Viss, kas ir augsts, viņam nav nekas; viņš visu lepno zvēru ķēniņš.
