Job 41
1 Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
Kihúzod-e a leviátánt horoggal, s kötéllel lenyomod-e nyelvét?
2 Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
Teszel-e kákagúzst orrába és kampóval átlyukaszthatod-e állkapcsát?
3 Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
Fog-e könyörögni neked, avagy szelíden beszél-e hozzád?
4 Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
Köt-e veled szövetséget, veheted-e örökre szolgául?
5 Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
Játszhatsz-e vele mint madárral, s megkötöd-e leányzóid számára?
6 Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
Alkudnak-e rajta kalmártársak, szétosztják-e kereskedők közt?
7 Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
Megrakod-e tüskékkel a bőrét és halászszigonnyal fejét?
8 När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
Vesd rá kezedet, gondolj harczra – nem teheted többé.
9 Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
Lám, az ember várakozása megcsalatkozott, hisz már láttára is leterül.
10 Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
Nincs vakmerő, ki felingerelné: ki az tehát, ki én elémbe áll?
11 Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
Ki előzött meg valamivel, hogy fizessek? Mi az egész ég alatt van, enyém az.
12 Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
Nem hallgathatom el tagjait, sem hatalmának mivoltát, sem testalkatának kellemét.
13 Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
Ki takarta fel ruhájának felszínét, páros fogsora közé ki hatol be?
14 Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
Arczának ajtait ki nyitotta fel, fogai körül rettenet!
15 Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
Büszkeség pajzsainak csatornái, szoros pecséttel lezárva;
16 Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
egyik éri a másikat, s levegő sem jut közéjök;
17 Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
egyik tapad a másikhoz, összefogódznak s nem válnak szét.
18 Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
Tüsszentése fényt sugároztat és szemei olyanok mint a hajnal szempillái.
19 Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
Szájából fáklyák csapnak ki, tüzes sziporkák szökkennek el.
20 Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
Orrlyukaiból füst megy ki, mint forró üstből kákatörzsön.
21 Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
Lehelete parazsat lobbant föl, és láng megy ki szájából.
22 Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
Nyakán erő tanyázik, előtte szökik a csüggedés.
23 Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
Húsának lafantyúi feszesek, szilárdak rajta, nem fityegnek.
24 Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
Szíve szilárd mint a kő és szilárd mint az alsó malomkő.
25 När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
Emelkedésétől hatalmasak félnek, megtöretésétől megzavarodnak.
26 Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
Ha ki karddal éri, ez nem áll meg benne, sem dárda, kopja s nyílvas.
27 Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
Szalmának tekinti a vasat, korhadt fának az érczet;
28 Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
meg nem szalasztja az íjj fia, tarlóvá változnak át rajta parittyakövek.
29 Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
Tarlónak tekinti a buzogányt, s nevet a lándzsának süvítésén.
30 Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
Alul rajta kiélezett cserepek, cséplőszánt terít az iszapra.
31 Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
Felforralja, mint a fazekat, a mélységet, olyanná teszi a tengert, mint keverő üstöt.
32 Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
Mögötte világít egy ösvény, őszhajnak lehet gondolni az árt.
33 På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
Nincs földön párja neki, mely alkotva van rettenthetetlennek.
34 Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
Minden magast lenéz, király ő mind a büszke vadak fölött.
