Job 41
1 Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
Prendras-tu le crocodile à l’hameçon? Saisiras-tu sa langue avec une corde?
2 Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
Mettras-tu un jonc dans ses narines? Lui perceras-tu la mâchoire avec un crochet?
3 Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
Te pressera-t-il de supplication? Te parlera-t-il d’une voix douce?
4 Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
Fera-t-il une alliance avec toi, Pour devenir à toujours ton esclave?
5 Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
Joueras-tu avec lui comme avec un oiseau? L’attacheras-tu pour amuser tes jeunes filles?
6 Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
Les pêcheurs en trafiquent-ils? Le partagent-ils entre les marchands?
7 Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
Couvriras-tu sa peau de dards, Et sa tête de harpons?
8 När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
Dresse ta main contre lui, Et tu ne t’aviseras plus de l’attaquer.
9 Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
Voici, on est trompé dans son attente; A son seul aspect n’est-on pas terrassé?
10 Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
Nul n’est assez hardi pour l’exciter; Qui donc me résisterait en face?
11 Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
De qui suis-je le débiteur? Je le paierai. Sous le ciel tout m’appartient.
12 Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
Je veux encore parler de ses membres, Et de sa force, et de la beauté de sa structure.
13 Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
Qui soulèvera son vêtement? Qui pénétrera entre ses mâchoires?
14 Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
Qui ouvrira les portes de sa gueule? Autour de ses dents habite la terreur.
15 Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
Ses magnifiques et puissants boucliers Sont unis ensemble comme par un sceau;
16 Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
Ils se serrent l’un contre l’autre, Et l’air ne passerait pas entre eux;
17 Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
Ce sont des frères qui s’embrassent, Se saisissent, demeurent inséparables.
18 Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
Ses éternuements font briller la lumière; Ses yeux sont comme les paupières de l’aurore.
19 Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
Des flammes jaillissent de sa bouche, Des étincelles de feu s’en échappent.
20 Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
Une fumée sort de ses narines, Comme d’un vase qui bout, d’une chaudière ardente.
21 Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
Son souffle allume les charbons, Sa gueule lance la flamme.
22 Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
La force a son cou pour demeure, Et l’effroi bondit au-devant de lui.
23 Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
Ses parties charnues tiennent ensemble, Fondues sur lui, inébranlables.
24 Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
Son cœur est dur comme la pierre, Dur comme la meule inférieure.
25 När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
Quand il se lève, les plus vaillants ont peur, Et l’épouvante les fait fuir.
26 Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
C’est en vain qu’on l’attaque avec l’épée; La lance, le javelot, la cuirasse, ne servent à rien.
27 Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
Il regarde le fer comme de la paille, L’airain comme du bois pourri.
28 Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
La flèche ne le met pas en fuite, Les pierres de la fronde sont pour lui du chaume.
29 Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
Il ne voit dans la massue qu’un brin de paille, Il rit au sifflement des dards.
30 Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
Sous son ventre sont des pointes aiguës: On dirait une herse qu’il étend sur le limon.
31 Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
Il fait bouillir le fond de la mer comme une chaudière, Il l’agite comme un vase rempli de parfums.
32 Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
Il laisse après lui un sentier lumineux; L’abîme prend la chevelure d’un vieillard.
33 På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
Sur la terre nul n’est son maître; Il a été créé pour ne rien craindre.
34 Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
Il regarde avec dédain tout ce qui est élevé, Il est le roi des plus fiers animaux.
