Job 41
1 Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
Tireras-tu Léviathan avec un hameçon, et lui serreras-tu la langue avec une corde?
2 Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
Lui passeras-tu un jonc dans les narines, et lui perceras-tu la mâchoire avec un anneau?
3 Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
T’adressera-t-il d’ardentes prières, te dira-t-il de douces paroles?
4 Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
Fera-t-il une alliance avec toi, le prendras-tu toujours à ton service?
5 Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
Joueras-tu avec lui comme avec un passereau, l’attacheras-tu pour amuser tes filles?
6 Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
Les pêcheurs associés en font-ils le commerce, le partagent-ils entre les marchands?
7 Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
Cribleras-tu sa peau de dards, perceras-tu sa tête du harpon?
8 När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
Essaie de mettre la main sur lui: souviens-toi du combat, et tu n’y reviendras plus.
9 Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
Voici que le chasseur est trompé dans son attente; la vue du monstre suffit à le terrasser.
10 Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
Nul n’est assez hardi pour provoquer Léviathan: qui donc oserait me résister en face?
11 Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
Qui m’a obligé, pour que j’aie à lui rendre? Tout ce qui est sous le ciel est à moi.
12 Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
Je ne veux pas taire ses membres, sa force, l’harmonie de sa structure.
13 Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
Qui jamais a soulevé le bord de sa cuirasse? Qui a franchi la double ligne de son râtelier?
14 Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
Qui a ouvert les portes de sa gueule? Autour de ses dents habite la terreur.
15 Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
Superbes sont les lignes de ses écailles, comme des sceaux étroitement serrés.
16 Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
Chacune touche sa voisine; un souffle ne passerait pas entre elles.
17 Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
Elles adhèrent l’une à l’autre, elles sont jointes et ne sauraient se séparer.
18 Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
Ses éternuements font jaillir la lumière, ses yeux sont comme les paupières de l’aurore.
19 Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
Des flammes jaillissent de sa gueule, il s’en échappe des étincelles de feu.
20 Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
Une fumée sort de ses narines, comme d’une chaudière ardente et bouillante.
21 Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
Son souffle allume les charbons, de sa bouche s’élance la flamme.
22 Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
Dans son cou réside la force, devant lui bondit l’épouvante.
23 Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
Les muscles de sa chair tiennent ensemble; fondus sur lui, inébranlables.
24 Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
Son cœur est dur comme la pierre, dur comme la meule inférieure.
25 När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
Quand il se lève, les plus braves ont peur, l’épouvante les fait défaillir.
26 Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
Qu’on l’attaque avec l’épée, l’épée ne résiste pas, ni la lance, ni le javelot, ni la flèche.
27 Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
Il tient le fer pour de la paille, l’airain comme un bois vermoulu.
28 Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
La fille de l’arc ne le fait pas fuir, les pierres de la fronde sont pour lui un fétu;
29 Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
la massue, un brin de chaume; il se rit du fracas des piques.
30 Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
Sous son ventre sont des tessons aigus: on dirait une herse qu’il étend sur le limon.
31 Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
Il fait bouillonner l’abîme comme une chaudière, il fait de la mer un vase de parfums.
32 Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
Il laisse après lui un sillage de lumière, on dirait que l’abîme a des cheveux blancs.
33 På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
Il n’a pas son égal sur la terre, il a été créé pour ne rien craindre.
34 Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
Il regarde en face tout ce qui est élevé, il est le roi des plus fiers animaux.
