Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Na Temanni Elifas buaa Hiob se,
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
“Sɛ obi pɛ sɛ ɔne wo kasa a, worennya ntoboase ana? Hena na wobetumi aka nʼano ato mu?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Dwene sɛnea wakyerɛkyerɛ nnipa bebree, sɛnea woahyɛ nsa a emu ayɛ mmerɛw no den.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Wo nsɛm ahyɛ wɔn a wɔahintiw no den; woahyɛ nkotodwe a ayɛ mmerɛw mu den.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Na afei a ɔhaw aba no, wʼaba mu abu; adwira wo, na wo werɛ ahow.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
So ɛnsɛ sɛ wo nyamesuro yɛ wʼahotoso na wʼakwan a ɛho nni asɛm no yɛ wʼanidaso ana?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
“Dwene ho: Wɔasɛe obi a ne ho nni asɛm pɛn ana? Ɛhefa na wɔsɛee obi a ɔyɛ pɛ?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Sɛnea mahu no, wɔn a wofuntum bɔne ne wɔn a wodua ɔhaw no twa so aba.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Onyankopɔn home ano, wɔsɛe; nʼabufuw turuw a wɔyera.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Gyata betumi abobɔ mu na wɔaworo so, nanso wɔabubu gyata akɛse no se.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Gyata annya hanam a owu, na gyatabere mma no bɔ hwete.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
“Wɔbɛkaa kokoamsɛm bi kyerɛɛ me na mʼaso tee no sɛ asomsɛm.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Wɔ anadwo daeso basabasa mu, bere a nnipa adeda nnahɔɔ no,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
ehu ne nketenkete kyeree me ɛmaa me nnompe nyinaa wosowee.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Honhom bi twaa mʼani so, na me ho nwi sɔre gyinae.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Egyinae, nanso, manhu nʼabɔsu. Biribi begyinaa mʼanim, na metee nne bɔkɔɔ bi a ɛrebisa se,
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
‘Onipa desani betumi ateɛ asen Onyankopɔn? Na mpo ɔhoɔdenfo betumi ayɛ kronkron asen ne Yɛfo ana?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Sɛ Onyankopɔn ntumi mfa ne ho nto nʼankasa asomfo so, sɛ ɔka nʼabɔfo mfomso kyerɛ wɔn a,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
na nkantom wɔn a wɔtete dɔte afi mu, wɔn a wɔn fapem sisi mfutuma mu na wɔdwerɛw wɔn ntɛm so sen abubummaba!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Efi anɔpahema kosi anwummere wobubu wɔn mu nketenkete; na wɔyera korakora a obiara nhu wɔn bio.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
So wommiamia wɔn ntamadan ahama mu, a ɛno nti wowuwu a wonni nyansa ana?’
