Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Temanlı Elifaz şöyle yanıtladı:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
“Biri sana bir şey söylemeye çalışsa gücenir misin? Kim konuşmadan durabilir?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Evet, pek çoklarına sen ders verdin, Zayıf elleri güçlendirdin,
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Tökezleyeni senin sözlerin ayakta tuttu, Titreyen dizleri sen pekiştirdin.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Ama şimdi senin başına gelince gücüne gidiyor, Sana dokununca yılgınlığa düşüyorsun.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Senin güvendiğin Tanrı'dan korkun değil mi, Umudun kusursuz yaşamında değil mi?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
“Düşün biraz: Hangi suçsuz yok oldu, Nerede doğrular yıkıma uğradı?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Benim gördüğüm kadarıyla, fesat sürenler, Kötülük tohumu ekenler ektiklerini biçiyor.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Tanrı'nın soluğuyla yok oluyor, Öfkesinin rüzgarıyla tükeniyorlar.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Aslanın kükremesi, homurtusu kesildi, Dişleri kırıldı genç aslanların.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Aslan av bulamadığı için yok oluyor, Dişi aslanın yavruları dağılıyor.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
“Bir söz gizlice erişti bana, Fısıltısı kulağıma ulaştı.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Gece rüyaların doğurduğu düşünceler içinde, İnsanları ağır uyku bastığı zaman,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Beni dehşet ve titreme aldı, Bütün kemiklerimi sarstı.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Önümden bir ruh geçti, Tüylerim ürperdi.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Durdu, ama ne olduğunu seçemedim. Bir suret duruyordu gözümün önünde, Çıt çıkmazken bir ses duydum:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
‘Tanrı karşısında insan doğru olabilir mi? Kendisini yaratanın karşısında temiz çıkabilir mi?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Bakın, Tanrı kullarına güvenmez, Meleklerinde hata bulur da,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Çamur evlerde oturanlara, Mayası toprak olanlara, Güveden kolay ezilenlere mi güvenir?
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Ömürleri sabahtan akşama varmaz, Kimse farkına varmadan sonsuza dek yok olurlar.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
İçlerindeki çadır ipleri çekilince, Bilgelikten yoksun olarak ölüp giderler.’
