Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Entonces Elifaz temanita tomó la palabra y dijo:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
“¿Te molestará por ventura si osamos hablarte? Mas ¿quién puede contener las palabras?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Mira, tú has enseñado a muchos, y a las manos débiles dabas fuerza.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Tus palabras sostenían a los que tropezaban, fortalecías las rodillas que vacilaban.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Y ahora que a ti te ha llegado el turno, estás abatido; si Él te toca a ti, quedas turbado.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
¿No existe ya tu temor (a Dios), tu confianza, ni esperanza, y la rectitud de tu vida?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Recuerda bien si pereció jamás inocente alguno, ¿y dónde han sido exterminados los justos?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Por lo que siempre he visto, los que aran la iniquidad y siembran el mal, eso mismo cosechan,
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Perecen al soplo de Dios, los consume el aliento de su ira.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
El bramido del león, la voz del rugiente, y los dientes del leoncillo se quiebran.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Perece el león por falta de presa, y los cachorros de la leona andan dispersos.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
En el silencio me llegó una palabra, mi oído solo percibió un murmullo.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Agitado por visiones nocturnas, cuando en profundo sueño caen los hombres,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
se apoderó de mí un susto y espanto que estremeció todos mis huesos.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Pasó por delante de mí un espíritu que erizó los pelos de mi cuerpo.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Se detuvo, pero no pude conocer su rostro; estaba cual espectro ante mis ojos; y en el silencio oí una voz (que decía):
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
«¿Acaso el hombre es más justo que Dios? ¿el mortal más puro que su Hacedor?»
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Si Él ni de sus mismos ministros se fía, y aun en sus ángeles descubre faltas,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
¿cuánto más en los que habitan en casas de barro, cuyos fundamentos son de polvo y serán roídos (como) por la polilla?
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
De la noche a la mañana son exterminados, perecen para siempre sin que nadie repare en ello.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Se les corta el hilo de su (vida); mueren sin sabiduría.
