Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Ipapo Erifazi muTemani akapindura achiti:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
“Kana mumwe munhu akava neshoko newe, iwe uchashayiwa mwoyo murefu here? Asi ndiani angarega kutaura?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Funga kuti wakadzidzisa vazhinji sei, uye kuti wakasimbisa sei maoko asina simba.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Mashoko ako akatsigira vaya vakagumburwa; wakasimbisa mabvi akaneta.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Asi zvino nhamo yasvika kwauri, uye iwe waora mwoyo; inokurova, iwe ndokuvhunduka.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Ko, kutya kwako Mwari hakuzi chivimbo chako, uye nzira dzako dzakarurama tariro yako here?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
“Rangarira iye zvino: Ndianiko, asina mhaka, akamboparadzwa? Ndokupiko kwakatongoparadzwa vakarurama?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Sezvandakaona, vaya vanodyara zvakaipa navaya vanokusha nhamo ndizvo zvavanokohwa.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Vanoparadzwa nokufema kwaMwari; vanoparara nokuputika kwehasha dzake.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Shumba dzingaomba nokunguruma, nyamba meno eshumba huru akaguduka.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Shumba inoparara nokuda kwokushaya nyama, uye vana veshumbakadzi vanopararira.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
“Shoko rakauyiswa kwandiri muchivande, nzeve dzangu dzakanzwa zevezeve raro.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Pakati pokurota hope dzinovhundutsa usiku, hope huru padzinenge dzabata vanhu,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
kutya nokudedera zvakandibata zvikaita kuti mapfupa angu ose abvunde.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Mumwe mweya wakapfuura pamberi pechiso changu, uye bvudzi romusoro wangu rikamira.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Wakamira, asi ndakatadza kuziva kuti chaiva chii. Chinhu chakamira pamberi pameso angu, uye ndakanzwa inzwi rakanyarara richiti:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
‘Ko, munhu anofa, angava akarurama kupfuura Mwari here? Ko, munhu angagona kuchena kukunda Muiti wake here?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Kana Mwari akasavimba navaranda vake, kana akakanganisa kutonga vatumwa vake,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
zvikuru sei kuna avo vanogara mudzimba dzevhu, nheyo dzavo dziri muguruva, dzinopwanyiwa nyore kupfuura chipfukuto!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Dzinoputsanyiwa pakati pamambakwedza namadekwana; dzinoparara dzisingazoonekwi nokusingaperi.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Ko, mabote etende ravo haana kubviswa here kuti vagofa vasina uchenjeri?’
