Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Então respondeu Eliphaz o temanita, e disse:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
Se intentarmos falar-te, enfadar-te-ás? mas quem poderia conter as palavras?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Eis que ensinaste a muitos, e esforçaste as mãos fracas.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
As tuas palavras levantaram os que tropeçavam e os joelhos desfalecentes fortificaste.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Mas agora a ti te vem, e te enfadas: e, tocando-te a ti, te perturbas.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Porventura não era o teu temor de Deus a tua confiança, e a tua esperança a sinceridade dos teus caminhos?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Lembra-te agora qual é o inocente que jamais perecesse? e onde foram os sinceros destruídos?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Como eu tenho visto, os que lavram iniquidade, e semeam trabalho segam o mesmo.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Com o bafo de Deus perecem; e com o assopro da sua ira se consomem.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
O bramido do leão, e a voz do leão feroz, e os dentes dos leõezinhos se quebrantam.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Perece o leão velho, porque não há preza; e os filhos da leoa andam esparzidos.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Uma palavra se me disse em segredo; e os meus ouvidos perceberam um sussurro dela.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Entre imaginações de visões da noite, quando cai sobre os homens o sono profundo;
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Sobreveiu-me o espanto e o tremor, e todos os meus ossos estremeceram.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Então um espírito passou por diante de mim; fêz-me arrepiar os cabelos da minha carne;
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Parou ele, porém não conheci a sua feição; um vulto estava diante dos meus olhos: e, calando-me, ouvi uma voz que dizia:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
Seria porventura o homem mais justo do que Deus? seria porventura o varão mais puro do que o seu criador?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Eis que nos seus servos não confiaria, e aos seus anjos imputaria loucura:
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Quanto menos naqueles que habitam em casas de lodo, cujo fundamento está no pó, e são machucados como a traça!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Desde a manhã até à tarde são despedaçados: e eternamente perecem sem que disso se faça caso.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Porventura se não passa com eles a sua excelência? morrem, porém sem sabedoria.
