Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Då tok Elifaz frå Teman til ords og sagde:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
«Vert du vel tykkjen um eg talar? Men kven kann halda ordi inne?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
På rette veg du førde mange; dei trøytte hender styrkte du;
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
med ord du hjelpte deim som snåva, og gav dei veike knei kraft.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Men når det gjeld deg sjølv, du klagar; når deg det råkar, ræddast du!
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Di von du på di gudstru bygde og sette lit til last-laust liv.
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Tenk etter: Når vart skuldlaus tynt? Når gjekk rettvis mann til grunns?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Stødt fann eg: dei som urett pløgde, og sådde naud, dei hausta slikt;
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
dei stupte for Guds andedrag, gjekk for hans vreidestorm til grunns.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Ja, løva skrik, og villdyr burar; ungløva fær sin tanngard knekt;
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
og løva døyr av skort på rov; løvinna misser sine ungar.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Ein løynleg tale til meg kom; i øyra mitt det stilt vart kviskra,
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
som tankar i eit nattsyn kjem, når svevnen tung på folki kviler.
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Det kom ei rædsla yver meg, ei skjelving gjenom alle lemer;
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
ein gust meg yver panna strauk, og på min kropp seg håri reiste;
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
og noko stogga for mi åsyn; eg kunde ikkje klårt skilja; framfor mitt auga stod eit bilæt’, eg høyrde som ei røyst som kviskra:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
«Hev menneskjet vel rett for Gud? Er mannen rein framfor sin skapar?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Han sine tenarar ei trur og finn hjå sine englar lyte -
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
enn meir hjå folk i hus av leir; hjå deim som hev sin grunn i moldi, ein kann deim krasa, som eit mol.
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Dei er frå morgon og til kveld; ein krasar deim - kven merkar det? - Og dei vert ikkje funne meir.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Når deira tjeldsnor vert rykt upp, dei døyr og ingen visdom fær.»
