Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Da tok Elifas fra Teman til orde og sa:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
Om en prøvde å tale et ord til dig, vilde du da ta det ille op? Men hvem kan vel holde sine ord tilbake?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Du har selv vist mange til rette, og maktløse hender styrket du;
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
dine ord reiste den snublende op, og synkende knær gjorde du sterke.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Men nu, når det gjelder dig selv, blir du utålmodig, når det rammer dig, blir du forferdet.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Er ikke din gudsfrykt din tillit, din ulastelige ferd ditt håp?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Tenk efter: Hvem omkom uskyldig, og hvor gikk rettskafne til grunne?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Efter det jeg har sett, har de som pløide urett og sådde nød, også høstet det.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
De omkom for Guds ånde, og for hans vredes pust blev de til intet.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Løvens brøl og dens fryktelige røst hørtes ikke lenger, og ungløvenes tenner blev knust.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Løven omkom av mangel på rov, og løvinnens unger blev adspredt.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Og til mig stjal sig et ord; det lød for mitt øre som en hvisken,
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
under skiftende tanker ved nattlige syner, når dyp søvn faller på menneskene.
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Frykt og beven kom over mig, så alle mine ben tok til å skjelve.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Og en ånd fór forbi mitt åsyn; hårene på mitt legeme reiste sig.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Den blev stående, men jeg skjelnet ikke klart hvorledes den så ut - det var en skikkelse som stod der for mine øine; jeg hørte en stille susen og en røst:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
Er et menneske rettferdig for Gud, eller en mann ren for sin skaper?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Se, på sine tjenere stoler han ikke, og hos sine engler finner han feil,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
hvor meget mere da hos dem som bor i hus av ler, og som har sin grunnvoll i støvet - de som knuses lettere enn møll.
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Fra morgen til aften - så er de sønderslått; uten at nogen akter på det, går de til grunne for alltid.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Blir ikke teltsnoren dradd ut hos dem? De dør, men ikke i visdom.
