Job 4

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Katahi a Eripata Temani ka oho, ka mea,

2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

Ki te anga matou ki te korero ki a koe, e pouri ranei koe? otira e taea e wai te pehi te kupu?

3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Nana, he tokomaha i whakaakona e koe: nau hoki i whakakaha nga ringa kahakore.

4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

Ara ana i au kupu te tangata e hinga ana; nau hoki i kaha ai nga turi kua piko.

5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

Inaianei kua tae mai ki a koe, a e hemo ana koe: e pa ana ki a koe, ohorere ana koe.

6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

He taka ianei kei tou wehi ki te Atua he okiokinga whakaaro mou? Kei te tapatahi o ou huarahi he tumanakohanga mou?

7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Maharatia ra, ko wai o nga tangata harakore i huna? I ngaro ranei ki hea te hunga tika?

8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

Ko taku hoki tenei i kite ai, ko te hunga e parau ana i te he, e rua ana i te raruraru, ko ia ra ano ta ratou e kokoti ai.

9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

Huna ana ratou e te ha o te Atua, moti iho ratou i te hau o tona riri.

10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

Ko te hamama o te raiona, ko te reo o te raiona tutu, ko nga niho o nga kuao raiona, whati ana.

11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

Ngaro ana te raiona katua i te kore kai, a marara noa atu nga kuao a te raiona.

12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Na i kawea pukutia mai he korero ki ahau, a kapohia ana e toku taringa he komuhumuhu.

13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

I nga whakaaroaronga, no nga kite o te po, i te mea ka au iho te moe a te tangata,

14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

Ka pa te wehi ki ahau, me te ihiihi, a wiri ana oku wheua katoa.

15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Na ka tika atu he wairua i toku aroaro, tutu ana nga huruhuru o toku kikokiko.

16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

Tu ana ia, otiia kihai ahau i mohio ki tona mata; he ahua te mea i toku aroaro: tu puku ana; na ka rongo ahau i te reo e ki ana,

17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

He nui atu ranei te tika o te tangata i to te Atua? He nui atu ranei i to tona Kaihanga to ma o te tangata?

18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

Nana, kahore rawa ia e whakawhirinaki ki ana pononga; a ki tana, he he kei ana anahera.

19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

Tera atu to te hunga e noho ana i roto i nga whare uku, he puehu to ratou turanga; mongamonga kau ratou i te aroaro o te purehurehu.

20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

I waenganui o te ata, o te ahiahi, ka whakangaromia ratou; huna ana ratou ake tonu atu, te ai tetahi hei whakaaro atu.

21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

Kahore ranei to ratou taura here teneti i motuhia i roto i a ratou? Mate ana ratou, kahore hoki he matauranga.