Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Le hoe ty natoi’ i Elifaze nte-Temane:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
Hampihivivioke azo hao ty fimanea’ay rehak’ ama’o? fa Ia ty maha-lie-batañe tsy hivolañe?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Ingo te maro ty nanare’o, fa nampaozare’o ty fitañe mavozo.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Fiatoa’ o mitsikapio o saontsi’oo; nampifatrare’o o ongotse mikoletrao;
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
F’ie nizò azo henaneo, ihe ka ty midazidazìtse; nioza ama’o, le minevenevetse;
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Tsy o havañona’oo hao ty fatokisa’o vaho fitamà’o ty fahitin-dala’o?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Ehe, tiahio hey: Ia ty nikoromake te nalio-tahiñe? Aia ty vañoñe naitoeñe?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Aa naho o nitreakoo: hambañe ty tatahe’ ty mpitraba-karatiañe, naho ty mpitongy kilily.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Ie mihomak’ ami’ty kofòn’ Añahare, mikoromak’ ami’ty fiforoaham-pifombo’e.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Mitromoro ty liona mireñetse ty liona romotse, fe poñafeñe o nifem-parasy tora’eo,
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Mate ty liona-lahi’e te po-tsindroke, mibarakaike ty anan-diona rene’e,
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Nasese amako añ’etake ty volañe, nitsepahen-tsòfiko ty nitangongoe’e.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Nitsakoreñe añ’aroñaron-kaleñe, ie lampon-drotse ondatio,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Niazo ty anifan-draho, nirevendreveñe, nampititititihe’e o taolako iabio.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Nihelañe añatrefan-tareheko eo ty angatse, niriñariña o volon-tsandrikoo.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Nijohan-dre, fe tsy nirendreko ty vinta’e; nitroatse aolo’ o masokoo ty vente’e, nianjiñe, le inao ty fiarañanañañe nanao ty hoe:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
Ho to añatrefan’ Añahare hao t’i raolombelo? halio te amy Namboatse azey hao ondatio?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Heheke ndra o mpitoro’eo tsy atokisa’e, mbore anisia’e lilatse o anjeli’eo,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Àntsake o mpimoneñe an-traño taneo, O faha’eo an-debok’ ao, ie ho pìneke aolo’ ty fizara!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Ie demok’ añivo’ ty manjirik’andro naho ty haleñe; modo kitro-katroke tsy ihaoñañe.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Tsy nombotañe an-tro’e ao hao o talin-kivoho’eo? Ie mihomak’ avao, tsy aman-kilala!
