Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Tad Elifas no Temanas atbildēja un sacīja:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
Vai ļaunā ņemsi, kad tev kādu vārdu teiksim? Bet, - kas varētu klusu ciest?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Redzi, dažu labu tu esi pamācījis un nogurušas rokas stiprinājis.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Tavi vārdi kritušu ir uzcēluši, un drebošus ceļus tu esi spēcinājis.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Bet kad tas nu nāk uz tevi, tad tu nogursti, un kad tas tevi aizņem, tad tu iztrūcinājies.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Vai uz tavu Dieva bijāšanu nebija tava cerība, vai tu nepaļāvies uz saviem nenoziedzīgiem ceļiem?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Piemini jel, kurš nenoziedzīgs būdams ir bojā gājis, un kur taisni ir izdeldēti?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Tā es gan esmu redzējis: kas netaisnību ar un varas darbu sēj, tie to pašu pļauj.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Caur Dieva dvašu tie iet bojā, un no viņa bardzības gara tie iznīkst.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Lauvas rūkšana un liela lauvas balss un jaunu lauvu zobi ir izlauzti.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Vecais lauva iet bojā, jo laupījuma nav, un vecās lauvas bērni izklīst.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Un slepeni pie manis nācis vārds, un mana auss kādu skaņu no tā ir saņēmusi,
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Nakts parādīšanu domās, kad ciets miegs cilvēkiem uziet.
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Tad bailes man uznāca un šaušalas un iztrūcināja visus manus kaulus.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Un viens gars man gāja garām, ka visi manas miesas mati cēlās stāvu.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Viņš stāvēja, bet es nepazinu viņa ģīmi, tēls bija priekš manām acīm un es dzirdēju palēnu balsi:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
Vai cilvēks taisns Dieva priekšā, vai vīrs šķīsts priekš sava Radītāja?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Redzi, Saviem kalpiem Viņš neuztic, un Saviem eņģeļiem Viņš pierāda vainu, -
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Cik vairāk tiem, kas mālu namos dzīvo, kas ceļas no pīšļiem, kas nīcīgi kā kodi.
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Starp rīta un vakara laiku tie top sašķelti, ka neviens to nenomana, viņi iet pavisam bojā.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Vai viņu gods viņiem netop atņemts? Tie nomirst, bet ne gudrībā.
