Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Respondens autem Eliphaz Themanites, dixit:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
Si cœperimus loqui tibi, forsitan moleste accipies; sed conceptum sermonem tenere quis poterit?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Ecce docuisti multos, et manus lassas roborasti;
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
vacillantes confirmaverunt sermones tui, et genua trementia confortasti.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Nunc autem venit super te plaga, et defecisti; tetigit te, et conturbatus es.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Ubi est timor tuus, fortitudo tua, patientia tua, et perfectio viarum tuarum?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Recordare, obsecro te, quis umquam innocens periit? aut quando recti deleti sunt?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Quin potius vidi eos qui operantur iniquitatem, et seminant dolores, et metunt eos,
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
flante Deo perisse, et spiritu iræ ejus esse consumptos.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Rugitus leonis, et vox leænæ, et dentes catulorum leonum contriti sunt.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Tigris periit, eo quod non haberet prædam, et catuli leonis dissipati sunt.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Porro ad me dictum est verbum absconditum, et quasi furtive suscepit auris mea venas susurri ejus.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
In horrore visionis nocturnæ, quando solet sopor occupare homines,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
pavor tenuit me, et tremor, et omnia ossa mea perterrita sunt;
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
et cum spiritus, me præsente, transiret, inhorruerunt pili carnis meæ.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Stetit quidam, cujus non agnoscebam vultum, imago coram oculis meis, et vocem quasi auræ lenis audivi.
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
Numquid homo, Dei comparatione, justificabitur? aut factore suo purior erit vir?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Ecce qui serviunt ei, non sunt stabiles, et in angelis suis reperit pravitatem;
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
quanto magis hi qui habitant domos luteas, qui terrenum habent fundamentum, consumentur velut a tinea?
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
De mane usque ad vesperam succidentur; et quia nullus intelligit, in æternum peribunt.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Qui autem reliqui fuerint, auferentur ex eis; morientur, et non in sapientia.
