Job 4

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Allora Elifaz di Teman rispose disse:

2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

“Se provassimo a dirti una parola ti darebbe fastidio? Ma chi potrebbe trattener le parole?

3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Ecco tu n’hai ammaestrati molti, hai fortificato le mani stanche;

4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

le tue parole hanno rialzato chi stava cadendo, hai raffermato le ginocchia vacillanti;

5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

e ora che il male piomba su te, tu ti lasci abbattere; ora ch’è giunto fino a te, sei tutto smarrito.

6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

La tua pietà non è forse la tua fiducia, e l’integrità della tua vita la speranza tua?

7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Ricorda: quale innocente perì mai? e dove furono gli uomini retti mai distrutti?

8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

Io per me ho visto che coloro che arano iniquità e seminano tormenti, ne mietono i frutti.

9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

Al soffio di Dio essi periscono, dal vento del suo corruccio son consumati.

10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

Spenta è la voce del ruggente, sono spezzati i denti dei leoncelli.

11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

Perisce per mancanza di preda il forte leone, e restan dispersi i piccini della leonessa.

12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Una parola m’è furtivamente giunta, e il mio orecchio ne ha còlto il lieve sussurro.

13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

Fra i pensieri delle visioni notturne, quando un sonno profondo cade sui mortali,

14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

uno spavento mi prese, un tremore che mi fece fremer tutte l’ossa.

15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Uno spirito mi passò dinanzi, e i peli mi si rizzarono addosso.

16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

Si fermò, ma non riconobbi il suo sembiante; una figura mi stava davanti agli occhi e udii una voce sommessa che diceva:

17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

“Può il mortale esser giusto dinanzi a Dio? Può l’uomo esser puro dinanzi al suo Fattore?

18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

Ecco, Iddio non si fida de’ suoi propri servi, e trova difetti nei suoi angeli;

19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

quanto più in quelli che stanno in case d’argilla, che han per fondamento la polvere e son schiacciati al par delle tignuole!

20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

Tra la mattina e la sera sono infranti; periscono per sempre, senza che alcuno se ne accorga.

21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

La corda della lor tenda, ecco, è strappata, e muoion senza posseder la sapienza”.