Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
A LAILA pane mai la o Elipaza no Temana, i mai la,
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
A i hoao makou e kamailio pu me oe, e uluhua anei oe? Aka, owai la ka mea hiki ke uumi i ka olelo?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Aia hoi; ua ao aku oe i na mea he nui, A ua hooikaika oe i na lima nawaliwali.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Ua kukulu iluna kau olelo i ka mea e hina ana, A ua hookupaa oe i na kuli e hemo ana.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Ano hoi, ua hiki mai ia maluna ou, a ua maule oe, Ua hoopa mai ia ia oe, a ua popilikia oe.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Aole anei keia kou makau, a me kou manaolana, O kou mea i kuko ai, a me ka pololei o kou mau aoao?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Ke noi aku nei au, e hoomanao oe, owai ka mea hala ole i make wale? Auhea hoi ka poe pono i hookiia'ku?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
E like me ka'u i ike ai, O na mea i waele ino, a mahi hewa, ohi no lakou ia mea hookahi.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Ma ka ha ana o ke Akua ua make lakou, A ma ka hanu o kona mau puka ihu ua hoopauia lakou.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
O ka uwo ana o ka liona, o ka leo o ka liona hae, A o na niho o na liona hou, ua haki.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
O ka liona, ua make ia no ka nele o ka mea pio, A o na keiki o ka liona wahine, ua hele liilii lakou.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Ua lawe malu ia mai kekahi olelo ia'u, A ua loaa i kuu pepeiao ka lohe iki o ia mea.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Iloko o na manao ma na moeuhane i ka po, I ka manawa i pauhia ai na kanaka i ka hiamoe,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Hiki mai ka makau ia'u a me ka haalulu, A hoohaalulu mai ia i ka nui o ko'u mau iwi.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Alaila maale ae la he uhane imua o ko'u maka; Ku iho la iluna ka hulu o ko'u io:
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Ku malie iho la ia, aole au i ike i kona ano; He kii imua o kou mau maka, He makani uuku, a he leo ka'u i lohe:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
E oi anei ka pono o ke kanaka mamua o ko ke Akua? He oi anei ka maemae o ke kanaka mamua o ka Mea nana ia i hana?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Aia hoi, aole ia i hilinai i kana poe kauwa, A hooili no ia i ka hewa maluna o kona poe anela:
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Heaha la hoi ka poe e noho ana i na hale lepo, Ha ka lepo ko lakou hookumu ana, ua ulupaia lakou imua o ka mu?
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Ua lukuia lakou mai kakahiaka a ke ahiahi: Ua make loa lakou, aohe mea nana i manao.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Aole anei e nalo wale aku ko lakou maikai ana? Make no lakou me ka naauao ole.
