Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Éliphaz de Théman prit la parole et dit:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
Si nous osons ouvrir la bouche, en seras-tu peiné? Mais qui pourrait garder le silence?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Voici, tu as souvent enseigné les autres, Tu as fortifié les mains languissantes,
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Tes paroles ont relevé ceux qui chancelaient, Tu as affermi les genoux qui pliaient.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Et maintenant qu’il s’agit de toi, tu faiblis! Maintenant que tu es atteint, tu te troubles!
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Ta crainte de Dieu n’est-elle pas ton soutien? Ton espérance, n’est-ce pas ton intégrité?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Cherche dans ton souvenir: quel est l’innocent qui a péri? Quels sont les justes qui ont été exterminés?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Pour moi, je l’ai vu, ceux qui labourent l’iniquité Et qui sèment l’injustice en moissonnent les fruits;
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Ils périssent par le souffle de Dieu, Ils sont consumés par le vent de sa colère,
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Le rugissement des lions prend fin, Les dents des lionceaux sont brisées;
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Le lion périt faute de proie, Et les petits de la lionne se dispersent.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Une parole est arrivée furtivement jusqu’à moi, Et mon oreille en a recueilli les sons légers.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Au moment où les visions de la nuit agitent la pensée, Quand les hommes sont livrés à un profond sommeil,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Je fus saisi de frayeur et d’épouvante, Et tous mes os tremblèrent.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Un esprit passa près de moi… Tous mes cheveux se hérissèrent…
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Une figure d’un aspect inconnu était devant mes yeux, Et j’entendis une voix qui murmurait doucement:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
L’homme serait-il juste devant Dieu? Serait-il pur devant celui qui l’a fait?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Si Dieu n’a pas confiance en ses serviteurs, S’il trouve de la folie chez ses anges,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Combien plus chez ceux qui habitent des maisons d’argile, Qui tirent leur origine de la poussière, Et qui peuvent être écrasés comme un vermisseau!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Du matin au soir ils sont brisés, Ils périssent pour toujours, et nul n’y prend garde;
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Le fil de leur vie est coupé, Ils meurent, et ils n’ont pas acquis la sagesse.
