Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Silloin teemanilainen Elifas lausui ja sanoi:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
"Ethän pane pahaksesi, jos sinulle puhutaan? Kuka voi vaitikaan olla?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Katso, monta sinä olet ojentanut, ja hervonneita käsiä olet vahvistanut;
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
sanasi ovat nostaneet kompastunutta, ja rauenneita polvia olet voimistanut.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Mutta nyt, kun itseäsi kova kohtaa, sinä tuskastut, kun se sinuun sattuu, sinä kauhistut.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Eikö jumalanpelkosi ole sinun uskalluksesi ja nuhteeton vaelluksesi sinun toivosi?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Ajattele, kuka viaton on koskaan hukkunut, ja missä ovat rehelliset joutuneet perikatoon?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Minkä minä olen nähnyt, niin ne, jotka vääryyttä kyntävät ja turmiota kylvävät, ne sitä niittävätkin.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Jumalan henkäyksestä he hukkuvat, hänen vihansa hengestä he häviävät.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Leijonan ärjyntä, jalopeuran ääni vaiennetaan, ja nuorten leijonain hampaat murskataan;
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
jalopeura menehtyy saaliin puutteesta, ja naarasleijonan pennut hajaantuvat.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Ja minulle tuli salaa sana, korvani kuuli kuiskauksen,
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
kun ajatukset liikkuivat öisissä näyissä, kun raskas uni oli vallannut ihmiset.
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Pelko ja vavistus yllättivät minut, peljästyttivät kaikki minun luuni.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Tuulen henkäys hiveli kasvojani, ihoni karvat nousivat pystyyn.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Siinä seisoi-sen näköä en erottanut-haamu minun silmäini edessä; minä kuulin kuiskaavan äänen:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
'Onko ihminen vanhurskas Jumalan edessä, onko mies Luojansa edessä puhdas?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Katso, palvelijoihinsakaan hän ei luota, enkeleissäänkin hän havaitsee vikoja;
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
saati niissä, jotka savimajoissa asuvat, joiden perustus on maan tomussa! He rusentuvat kuin koiperhonen;
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
ennenkuin aamu ehtooksi muuttuu, heidät muserretaan. Kenenkään huomaamatta he hukkuvat ainiaaksi.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Eikö niin: heidän telttanuoransa irroitetaan, ja he kuolevat, viisaudesta osattomina.'"
