Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Tete Temanitɔ Elifaz ɖo eŋu na Hiob be,
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
“Ne ame aɖe te kpɔ be yeaƒo nu kpli wò la, ɖe nàgbɔ dzi ɖi aseea? Ke ame kae ate ŋu azi ɖoɖoe le nu sia ŋuti?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Bu ale si nèfia nu ame geɖewo kple ale si nèdo ŋusẽ asi beliwoe ŋuti.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Wò nyawo lé ame siwo yina anyi dze ge la ɖe te eye nèdo ŋusẽ klo beliwo.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
Ke azɔ la, dzɔgbevɔ̃e va dziwò, eye dzi ɖe le ƒo wò; eƒo wò ƒu anyi eye nèse veve.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Ɖe wò Mawuvɔvɔ̃ manye wò dzideƒo eye wò blibodede nanye wò mɔkpɔkpɔ oa?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
“Azɔ bu eŋuti kpɔ. Ame maɖifɔ ka wohe to na kpɔ? Afi ka wogblẽ ame dzɔdzɔe dome le kpɔ?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
Abe ale si mede dzesii ene la, ame siwo ŋlɔ vɔ̃ɖivɔ̃ɖi ƒe agble eye woƒã dzɔgbevɔ̃e lae ŋenɛ.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
Ne Mawu gbɔ ɖe wo dzi la woyrɔna eye ne eƒe dziku fla la wotsrɔ̃na.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Dzatawo aɖe gbe, axlɔ̃ sesĩe gake woate ŋu aŋe aɖu na dzataviwo.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Dzata kuna ne mekpɔ nu lé o eye dzatanɔwo kakana.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
“Wotsɔ nya aɖe vɛ nam le adzame, nye towo see wotsɔe do dalĩ nam.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Le drɔ̃ewo me le zã me, esi amewo dɔ alɔ̃ yi eme ʋĩi la,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
vɔvɔ̃ kple dzodzo nyanyanya lém eye wona nye ƒuwo katã dzo kpekpekpe.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Gbɔgbɔ aɖe ɖo asagba va to nye ŋkume yi eye ɖadoe ɖo to ɖe ŋunye.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Etɔ gake nyemate ŋu agblɔ nu si wònye o. Nɔnɔme aɖe va tsi tsitre ɖe ŋkunye me eye mese gbe bɔlɔe aɖe be,
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
‘Ɖe ame kodzogbea anɔ dzɔdzɔe wu Mawua? Ɖe amegbetɔ anɔ dzadzɛe wu eƒe Wɔlaa?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Ne Mawu meka ɖe eƒe dɔlawo dzi o eye wòbua fɔ eƒe dɔlawo be woda vo,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
ʋuu keke, ke wòahanye ame siwo le anyixɔwo me, ame siwo gɔme woɖo anyi ɖe ke me eye wogbãa wo bɔbɔe abe ŋɔvi ene!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Wogbãa wo gudugudu le fɔŋli kple zã dome, ame aɖeke menyana gɔ̃ hã o, ale wotsrɔ̃na gbidii.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Ɖe womehoa woƒe agbadɔkawo, ale be woaku numanyamanyae oa?’”
