Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
And Eliphaz the Temanite answereth and saith: —
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
Hath one tried a word with thee? — Thou art weary! And to keep in words who is able?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Lo, thou hast instructed many, And feeble hands thou makest strong.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
The stumbling one do thy words raise up, And bowing knees thou dost strengthen.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
But now, it cometh in unto thee, And thou art weary; It striketh unto thee, and thou art troubled.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Is not thy reverence thy confidence? Thy hope — the perfection of thy ways?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Remember, I pray thee, Who, being innocent, hath perished? And where have the upright been cut off?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
As I have seen — ploughers of iniquity, And sowers of misery, reap it!
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
From the breath of God they perish, And from the spirit of His anger consumed.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
The roaring of a lion, And the voice of a fierce lion, And teeth of young lions have been broken.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
An old lion is perishing without prey, And the whelps of the lioness do separate.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
And unto me a thing is secretly brought, And receive doth mine ear a little of it.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
In thoughts from visions of the night, In the falling of deep sleep on men,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Fear hath met me, and trembling, And the multitude of my bones caused to fear.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
And a spirit before my face doth pass, Stand up doth the hair of my flesh;
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
It standeth, and I discern not its aspect, A similitude [is] over-against mine eyes, Silence! and a voice I hear:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
'Is mortal man than God more righteous? Than his Maker is a man cleaner?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Lo, in His servants He putteth no credence, Nor in His messengers setteth praise.'
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Also — the inhabitants of houses of clay, (Whose foundation [is] in the dust, They bruise them before a moth.)
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
From morning to evening are beaten down, Without any regarding, for ever they perish.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Hath not their excellency been removed with them? They die, and not in wisdom!
