Job 4

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Then Eliphaz the Temanite answered and said,

2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

If anyone tries to speak with you, will you be impatient? But who can stop himself from speaking?

3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

See, you have instructed many; you have strengthened weak hands.

4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

Your words have supported him who was falling; you have made feeble knees firm.

5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

But now trouble has come to you, and you are weary; it touches you, and you are troubled.

6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Is not your fear your confidence, and the integrity of your ways your hope?

7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Think about this, please: Who has ever perished when innocent? Or when were the upright people ever cut off?

8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

According to what I have seen, those who plow iniquity and sow trouble reap it.

9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

By the breath of God they perish; by the blast of his anger they are consumed.

10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

The roaring of the lion, the voice of the fierce lion, the teeth of the young lions—they are broken.

11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

The old lion perishes for lack of victims; the cubs of the lioness are scattered everywhere.

12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Now a certain matter was secretly brought to me, and my ear received a whisper about it.

13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

Then came thoughts from visions in the night, when deep sleep falls on people.

14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

It was at night when fear and trembling came upon me, and all my bones shook.

15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Then a spirit passed before my face, and the hair of my flesh stood up.

16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

The spirit stood still, but I could not discern its appearance. A form was before my eyes; there was silence, and I heard a voice that said,

17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

“Can a mortal man be more righteous than God? Can a man be more pure than his Maker?

18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

See, if God puts no trust in his servants; if he accuses his angels of folly,

19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

how much more is this true of those who live in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed sooner than a moth?

20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

Between morning and evening they are destroyed; they perish forever without anyone noticing them.

21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

Are not their tent cords plucked up among them? They die; they die without wisdom.