Job 4

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Then responded Eliphaz the Temanite, and said: —

2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

If one attempt a word unto thee, wilt thou be impatient? But, to restrain speech, who, can endure?

3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Lo! thou hast admonished many, and, slack hands, hast thou been wont to uphold:

4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

Him that was stumbling, have thy words raised up, and, sinking knees, hast thou strengthened.

5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

But, now, it cometh upon thee, and thou despairest, It smiteth even thee, and thou art dismayed.

6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Is not, thy reverence, thy confidence? And is not, thy hope, the very integrity of thy ways?

7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Remember, I pray thee, who, being innocent, hath perished, or when, the upright, have been cut off.

8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

So far as I have seen, They who plow for iniquity and sow misery, reap the same:

9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

By the blast of GOD, they perish, And, by the breath of his nostrils, are they consumed:

10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

[Notwithstanding] the roaring of the lion, and the noise of the howling lion, yet, the teeth of the fierce lions, are broken:

11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

The strong lion perishing for lack of prey, Even the whelps of the lioness, are scattered.

12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

But, unto me, something was brought by stealth, —and mine ear caught a whispering of the same:

13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

When there were thoughts, from visions of the night, —When deep sleep falleth upon men,

14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

Dread, came upon me, and trembling, The multitude of my bones, it put in dread:

15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Then, a spirit, over my face, floated along, The hair of my flesh bristled-up:

16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

It stood still, but I could not distinguish its appearance, I looked, but there was no form before mine eyes, —A whispering voice, I heard: —

17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

Shall, mortal man, be more just than GOD? Or a man be more pure than, his Maker?

18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

Lo! in his own servants, he trusteth not, and, his own messengers, he chargeth with error:

19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

How much more the dwellers in houses of clay, which, in the dust, have their foundation, which are crushed sooner than a moth:

20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

Betwixt morning and evening, are they broken in pieces, With none to save, they utterly perish:

21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

Is not their tent-rope within them, torn away? They die, disrobed of wisdom!