Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Then spake Eliphaz the Temanite, and said:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
If one attempt a word with thee, wilt thou be offended? But who can refrain from speaking?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Behold, thou hast admonished many; Thou hast strengthened feeble hands;
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Thy words have upheld him that was falling, And thou hast given strength to feeble knees.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
But now it is come upon thee, and thou faintest; It toucheth thee, and thou art confounded!
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Is not thy fear of God thy hope, And the uprightness of thy ways thy confidence?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Remember, I pray thee, who ever perished being innocent? Or where have the righteous been cut off?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
According to what I have seen, they who plough iniquity, And sow mischief, reap the same.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
By the blast of God they perish, And by the breath of his nostrils they are consumed.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, And the teeth of the young lions are broken.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
The fierce lion perisheth for lack of prey, And the whelps of the lioness are scattered abroad.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
A word was once secretly brought to me, And mine ear caught a whisper thereof.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Amid thoughts from visions of the night, When deep sleep falleth upon men,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
A fear and a horror came upon me, Which made all my bones to shake.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Then a spirit passed before my face, The hair of my flesh rose on end;
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
It stood still, but its form I could not discern; An image was before mine eyes; There was silence, and I heard a voice:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
“Shall mortal man be more just than God? Shall man be more pure than his Maker?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Behold, he putteth no trust in his ministering spirits, And his angels he chargeth with frailty.
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
What then are they who dwell in houses of clay, Whose foundation is in the dust, Who crumble to pieces, as if moth-eaten!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Between morning and evening are they destroyed; They perish for ever, and none regardeth it.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
The excellency that is in them is torn away; They die before they have become wise.”
