Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Then Eliphaz the Temanite answered, and sayde,
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
If we assay to commune with thee, wilt thou be grieued? but who can withholde himselfe from speaking?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Behold, thou hast taught many, and hast strengthened the wearie hands.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Thy wordes haue confirmed him that was falling, and thou hast strengthened the weake knees.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
But now it is come vpon thee, and thou art grieued: it toucheth thee, and thou art troubled.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Is not this thy feare, thy confidence, thy pacience, and the vprightnesse of thy wayes?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Remember, I pray thee: who euer perished, being an innocent? or where were the vpright destroyed?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
As I haue seene, they that plow iniquitie, and sowe wickednesse, reape the same.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
With the blast of God they perish, and with the breath of his nostrels are they cosumed.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
The roaring of the Lion, and the voyce of the Lionesse, and the teeth of the Lions whelpes are broken.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
The Lyon perisheth for lacke of pray, and the Lyons whelpes are scattered abroade.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
But a thing was brought to me secretly, and mine eare hath receiued a litle thereof.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
In the thoughtes of ye visions of the night, when sleepe falleth on men,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
Feare came vpon me, and dread which made all my bones to tremble.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
And the wind passed before me, and made the heares of my flesh to stande vp.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Then stoode one, and I knewe not his face: an image was before mine eyes, and in silence heard I a voyce, saying,
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
Shall man be more iust then God? or shall a man be more pure then his maker?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
Beholde, he founde no stedfastnesse in his Seruants, and laid follie vpon his Angels.
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
Howe much more in them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, which shalbe destroyed before the moth?
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
They be destroyed from the morning vnto the euening: they perish for euer, without regarde.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Doeth not their dignitie goe away with them? do they not die, and that without wisdom?
