Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Then Eliphaz the Temanite answered Job.
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
“Could I say a word? I don't want to upset you but who could keep quiet and not respond?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
You've certainly encouraged many people and supported those who are weak.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Your advice has helped those who are stumbling not to fall, and you have strengthened those whose knees are weak.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
But now you're the one suffering and you're upset.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Wasn't it your reverence for God that gave you confidence and your integrity that gave you hope?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Think about it: since when did the innocent die? Since when were good people destroyed?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
From what I've seen it's those who plant evil and sow trouble who reap the same!
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
A breath from God destroys them; a blast of his anger wipes them out.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
Lions may roar and growl, but their teeth still break.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
Even a lion dies from lack of food, and the lioness' cubs are scattered.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
A word quietly crept up on me; a whisper reached my ear.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
Troubling thoughts came to me in nightmares when you fall into a deep sleep.
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
I became terrified and trembled; all my bones were shaking.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Then a breath brushed my face and gave me goose-pimples.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
Something stopped, but I couldn't see its face. My eyes could only make out a shape. It was totally quiet, and then I heard a voice:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
‘Can anyone be right before God? Can anyone be pure before their Maker?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
If he doesn't even trust his servants, and he says his angels make mistakes,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
how much more does this apply to those who live in these houses made of clay, whose foundations are based on dust, who fall apart like clothing to a moth?
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
Alive in the morning, they are dead by evening. They die, unnoticed.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
They are like tent ropes that are pulled up, and they collapse in death. They die without wisdom.’
