Job 4

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Saa tog Temaniten Elifaz til Orde og sagde:

2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

Ærgrer det dig, om man taler til dig? Men hvem kan her være tavs?

3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Du har selv talt mange til Rette og styrket de slappe Hænder,

4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

dine Ord holdt den segnende oppe, vaklende Knæ gav du Kraft —

5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

Men nu det gælder dig selv, saa taber du Modet, nu det rammer dig selv, er du slaget af Skræk!

6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Er ikke din Gudsfrygt din Tillid, din fromme Færd dit Haab?

7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Tænk efter! Hvem gik uskyldig til Grunde, hvor gik retsindige under?

8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

Men det har jeg set: Hvo Uret pløjer og saar Fortræd, de høster det selv.

9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

For Guds Aand gaar de til Grunde, for hans Vredes Pust gaar de til.

10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

Løvens Brøl og Vilddyrets Glam Ungløvernes Tænder slaas ud;

11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

Løven omkommer af Mangel paa Rov, og Løveungerne spredes.

12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Der sneg sig til mig et Ord mit Øre opfanged dets Hvisken

13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

i Nattesynernes Tanker, da Dvale sank over Mennesker;

14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

Angst og Skælven kom over mig, alle mine Ledemod skjalv;

15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

et Pust strøg over mit Ansigt, Haarene rejste sig paa min Krop.

16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

Saa stod det stille! Jeg sansed ikke, hvordan det saa ud; en Skikkelse stod for mit Øje, jeg hørte en hviskende Stemme:

17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

»Har et Menneske Ret for Gud, mon en Mand er ren for sin Skaber?

18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

End ikke sine Tjenere tror han, hos sine Engle finder han Fejl,

19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

endsige hos dem, der bor i en Hytte af Ler og har deres Grundvold i Støvet!

20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

De knuses ligesom Møl, imellem Morgen og Aften, de sønderslaas uden at ænses, for evigt gaar de til Grunde.

21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

Rives ej deres Teltreb ud? De dør, men ikke i Visdom.