Job 4

1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Unya mitubag si Eliphaz ang Temanitanhon, ug miingon:

2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

Kong may mosulay sa pagpakigsulti kanimo, maguol ba ikaw? Apan kinsa ang makapugong sa iyang kaugalingon sa pagsulti?

3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Ania karon, daghan ang imong natudloan, Ug ikaw nakalig-on sa mga mahuyang ug kamot.

4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

Ang imong mga pulong nakaagak niadtong nagakapukan, Ug imong gibaskog ang mga mahuyang ug tuhod

5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

Apan karon midangat na kini kanimo, ug ikaw naluya; Kini nagtandug kanimo ug ikaw nasamukan.

6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Dili ba ang imong kahadlok sa Dios maoy imong saliganan, Ug ang pagkatul-id sa imong mga dalan maoy imong ginalauman?

7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Hinumdumi, ipakilooy ko kanimo, kinsa ba ang nawagtang nga walay sala? Kun hain ba ang matul-id nga ginalaglag?

8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

Sumala sa akong nakita kadtong magadaro ug kasal-anan, Ug magapugas ug kasamok, magaani sa mao usab.

9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

Pinaagi sa gininhawa sa Dios nalaglag sila, Ug pinaagi sa unos sa kasuko niya nangaut-ut sila.

10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

Ang pagngulob sa leon, ug ang tingog sa mabangis nga leon, Ug ang tango sa mga gagmayng leon, nangahingo.

11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

Ang tigulang nga leon mamatay tungod sa kakulang sa tukbonon, Ug ang mga anak sa leon nga baye nagakatibulaag sa halayo.

12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Karon usa ka butang gitaho kanako sa tago, Ug ang akong igdulungog nakadawat sa usa ka hungihong niini.

13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

Sa mga panumduman nga gikan sa panan-awon sa kagabhion, Sa diha nga ang mga katawohan anaa sa dakung paghinanok,

14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

Ming-abut kanako ang kakulba ug pagkurog, Nga nakauyog sa tanan ko nga kabukogan.

15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Unya sa akong atubangan milabay ang usa ka espiritu; Ang balhibo sa akong lawas mitindog.

16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

Kini mihunong, apan wala ako makakita sa dagway niini; Sa atubangan sa akong mga mata dihay usa ka anino: Dihay dakung kahilum, ug nabati ko ang usa ka tingog, nga nagaingon:

17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

Ang tawo nga may kamatayon molabaw ba sa pagkamatarung sa Dios? Molabaw ba ang tawo sa kaputli sa iyang Magbubuhat?

18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

Ania karon, siya wala magbaton ug pagsalig sa iyang mga alagad; Ug sa iyang mga manolonda siya nakatimaan ug kahungog:

19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

Labi na gayud kadtong nagapuyo sa mga balay nga lapok, Kang kinsang patukoranan anaa sa abug, Nga ginadugmok una pa sa mga anunogba!

20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

Sila ginalaglag sukad sa kabuntagon hangtud sa kagabhion: Mangawagtang sila sa walay katapusan ug walay tawo nga makatimaan niini.

21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

Dili ba makuha ang ilang kabantug nga anaa kanila? Sila mangamatay, ug kana walay kaalam.