Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Numquid nosti tempus partus ibicum in petris, vel parturientes cervas observasti?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Dinumerasti menses conceptus earum, et scisti tempus partus earum?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
Incurvantur ad fœtum, et pariunt, et rugitus emittunt.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Separantur filii earum, et pergunt ad pastum: egrediuntur, et non revertuntur ad eas.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Quis dimisit onagrum liberum, et vincula ejus quis solvit?
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
cui dedi in solitudine domum, et tabernacula ejus in terra salsuginis.
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
Contemnit multitudinem civitatis: clamorem exactoris non audit.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
Circumspicit montes pascuæ suæ, et virentia quæque perquirit.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Numquid volet rhinoceros servire tibi, aut morabitur ad præsepe tuum?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Numquid alligabis rhinocerota ad arandum loro tuo, aut confringet glebas vallium post te?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Numquid fiduciam habebis in magna fortitudine ejus, et derelinques ei labores tuos?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Numquid credes illi quod sementem reddat tibi, et aream tuam congreget?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
Penna struthionis similis est pennis herodii et accipitris.
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
Quando derelinquit ova sua in terra, tu forsitan in pulvere calefacies ea?
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
Obliviscitur quod pes conculcet ea, aut bestia agri conterat.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
Duratur ad filios suos, quasi non sint sui: frustra laboravit, nullo timore cogente.
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
Privavit enim eam Deus sapientia, nec dedit illi intelligentiam.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
Cum tempus fuerit, in altum alas erigit: deridet equum et ascensorem ejus.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Numquid præbebis equo fortitudinem, aut circumdabis collo ejus hinnitum?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Numquid suscitabis eum quasi locustas? gloria narium ejus terror.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
Terram ungula fodit; exultat audacter: in occursum pergit armatis.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
Contemnit pavorem, nec cedit gladio.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
Super ipsum sonabit pharetra; vibrabit hasta et clypeus:
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
fervens et fremens sorbet terram, nec reputat tubæ sonare clangorem.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
Ubi audierit buccinam, dicit: Vah! procul odoratur bellum: exhortationem ducum, et ululatum exercitus.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Numquid per sapientiam tuam plumescit accipiter, expandens alas suas ad austrum?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Numquid ad præceptum tuum elevabitur aquila, et in arduis ponet nidum suum?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
In petris manet, et in præruptis silicibus commoratur, atque inaccessis rupibus.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
Inde contemplatur escam, et de longe oculi ejus prospiciunt.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
Pulli ejus lambent sanguinem: et ubicumque cadaver fuerit, statim adest.
