Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Sai tu quando le capre selvagge delle rocce figliano? Hai tu osservato quando le cerve partoriscono?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Conti tu i mesi della lor pregnanza e sai tu il momento in cui debbono sgravarsi?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
S’accosciano, fanno i lor piccini, e son tosto liberate dalle loro doglie;
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
i lor piccini si fanno forti, crescono all’aperto, se ne vanno, e non tornan più alle madri.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Chi manda libero l’onàgro, e chi scioglie i legami all’asino salvatico,
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
al quale ho dato per dimora il deserto, e la terra salata per abitazione?
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
Egli si beffa del frastuono della città, e non ode grida di padrone.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
Batte le montagne della sua pastura, e va in traccia d’ogni filo di verde.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Il bufalo vorrà egli servirti o passar la notte presso alla tua mangiatoia?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Legherai tu il bufalo con una corda perché faccia il solco? erpicherà egli le valli dietro a te?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Ti fiderai di lui perché la sua forza è grande? Lascerai a lui il tuo lavoro?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Conterai su lui perché ti porti a casa la raccolta e ti ammonti il grano sull’aia?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
Lo struzzo batte allegramente l’ali; ma le penne e le piume di lui son esse pietose?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
No, poich’egli abbandona sulla terra le proprie uova e le lascia scaldar sopra la sabbia.
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
Egli dimentica che un piede le potrà schiacciare, e che le bestie dei campi le potran calpestare.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
Tratta duramente i suoi piccini, quasi non fosser suoi; la sua fatica sarà vana, ma ciò non lo turba,
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
ché Iddio l’ha privato di sapienza, e non gli ha impartito intelligenza.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
Ma quando si leva e piglia lo slancio, si beffa del cavallo e di chi lo cavalca.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Sei tu che dài al cavallo il coraggio? che gli vesti il collo d’una fremente criniera?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Sei tu che lo fai saltar come la locusta? Il fiero suo nitrito incute spavento.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
Raspa la terra nella valle ed esulta della sua forza; si slancia incontro alle armi.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
Della paura si ride, non trema, non indietreggia davanti alla spada.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
Gli risuona addosso il turcasso, la folgorante lancia e il dardo.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
Con fremente furia divora la terra. Non sta più fermo quando suona la tromba.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
Com’ode lo squillo, dice: Aha! e fiuta da lontano la battaglia, la voce tonante dei capi, e il grido di guerra.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
E’ l’intelligenza tua che allo sparviere fa spiccare il volo e spiegar l’ali verso mezzogiorno?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
E’ forse al tuo comando che l’aquila si leva in alto e fa il suo nido nei luoghi elevati?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
Abita nelle rocce e vi pernotta; sta sulla punta delle rupi, sulle vette scoscese;
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
di là spia la preda, e i suoi occhi miran lontano.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
I suoi piccini s’abbeveran di sangue, e dove son de’ corpi morti, ivi ella si trova”.
