Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Sais-tu le temps où les chamois mettent bas? As-tu observé quand les biches faonnent?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
As-tu compté les mois de leur portée, et sais-tu le temps où elles mettent bas?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
Elles se courbent, elles font sortir leurs petits, et se délivrent de leurs douleurs;
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Leurs petits se fortifient, ils croissent en plein air, ils s'en vont et ne reviennent plus vers elles.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Qui a lâché l'onagre en liberté, et qui a délié les liens de cet animal farouche,
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
A qui j'ai donné la steppe pour demeure, et la terre salée pour habitation?
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
Il se rit du bruit de la ville; il n'entend pas les clameurs de l'ânier.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
Il parcourt les montagnes qui sont ses pâturages, il cherche partout de la verdure.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Le buffle veut-il te servir? Passe-t-il la nuit auprès de ta crèche?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Attaches-tu le buffle par la corde au sillon? Herse-t-il tes champs en te suivant?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Te fies-tu à lui parce que sa force est grande, et lui abandonnes-tu ton travail?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Comptes-tu sur lui pour rentrer ton grain, et pour l'amasser sur ton aire?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
L'aile de l'autruche s'agite joyeusement; est-ce l'aile et la plume de la cigogne?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
Non, car elle abandonne ses œufs à terre, elle les fait couver sur la poussière;
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
Elle oublie qu'un pied peut les fouler, une bête des champs les écraser.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
Elle est dure envers ses petits, comme s'ils n'étaient pas siens. Son travail est vain, elle ne s'en inquiète pas.
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
Car Dieu l'a privée de sagesse, et ne lui a point départi d'intelligence.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
Quand elle se lève, et bat des ailes, elle se moque du cheval et de son cavalier.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
As-tu donné au cheval sa vigueur? As-tu revêtu son cou de la crinière frémissante?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Le fais-tu bondir comme la sauterelle? Son fier hennissement donne la terreur.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
De son pied il creuse la terre; il se réjouit en sa force; il va à la rencontre de l'homme armé;
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
Il se rit de la crainte, il n'a peur de rien; il ne recule point devant l'épée.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
Sur lui retentit le carquois, la lance étincelante et le javelot.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
Bondissant et frémissant, il dévore l'espace; il ne peut se contenir dès que la trompette sonne;
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
Dès qu'il entend la trompette, il hennit; il sent de loin la bataille, la voix tonnante des chefs et les clameurs des guerriers.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Est-ce par ta sagesse que l'épervier prend son vol, et déploie ses ailes vers le Midi?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Est-ce sur ton ordre que l'aigle s'élève, et qu'il place son aire sur les hauteurs?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
Il habite sur les rochers, il se tient sur la dent des rochers, sur les lieux inaccessibles.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
De là, il découvre sa proie; ses yeux la voient de loin.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
Ses petits sucent le sang, et partout où il y a des corps morts, il s'y trouve.
