Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Connais-tu le temps où les chèvres sauvages font leurs petits? As-tu observé les biches quand elles mettent bas?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
As-tu compté les mois de leur portée, et connais-tu l’époque de leur délivrance?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
Elles se mettent à genoux, déposent leurs petits, et sont quittes de leurs douleurs.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Leurs faons se fortifient et grandissent dans les champs; ils s’en vont, et ne reviennent plus.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Qui a lâché l’onagre en liberté, qui a brisé les liens de l’âne sauvage,
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
à qui j’ai donné le désert pour maison, pour demeure la plaine salée?
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
Il méprise le tumulte des villes, il n’entend pas les cris d’un maître.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
Il parcourt les montagnes pour trouver sa pâture, il y poursuit les moindres traces de verdure.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Le buffle voudra-t-il te servir, ou bien passera-t-il la nuit dans son étable?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
L’attacheras-tu avec une corde au sillon, ou bien hersera-t-il derrière toi dans les vallées?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Te fieras-tu à lui parce qu’il est très fort, lui laisseras-tu faire tes travaux?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Compteras-tu sur lui pour rentrer ta moisson, pour recueillir le blé dans ton aire?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
L’aile de l’autruche bat joyeusement; elle n’a ni l’aile pieuse ni le plumage de la cigogne.
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
Elle abandonne ses œufs à la terre, et les laisse chauffer sur le sable.
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
Elle oublie que le pied peut les fouler, la bête des champs les écraser.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
Elle est dure pour ses petits, comme s’ils n’étaient pas siens; que son travail soit vain, elle ne s’en inquiète pas.
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
Car Dieu lui a refusé la sagesse, et ne lui a pas départi l’intelligence.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
Mais quand elle se bat les flancs et prend son essor, elle se rit du cheval et du cavalier.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Est-ce toi qui donnes au cheval la vigueur, qui revêts son cou d’une crinière flottante,
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
qui le fais bondir comme la sauterelle? Son fier hennissement répand la terreur.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
Il creuse du pied la terre, il est fier de sa force, il s’élance au-devant du combat.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
Il se rit de la peur; rien ne l’effraie; il ne recule pas devant l’épée.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
Sur lui résonne le carquois, la lance étincelante et le javelot.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
Il frémit, il s’agite, il dévore le sol; il ne se contient plus quand la trompette sonne.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
Au bruit de la trompette, il dit: « Allons! » De loin il flaire la bataille, la voix tonnante des chefs et les cris des guerriers.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Est-ce par ta sagesse que l’épervier prend son vol et déploie ses ailes vers le midi?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Est-ce à ton ordre que l’aigle s’élève, et fait son nid sur les hauteurs?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
Il habite les rochers, il fixe sa demeure dans les dents de la pierre, sur les sommets.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
De là, il guette sa proie, son regard perce au loin.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
Ses petits s’abreuvent de sang; partout où il y a des cadavres, on le trouve.
