Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
“[Job], do you know at what time/season [of the year] the female mountain goats give birth? Have you watched the wild deer while their fawns were being born?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Do you know how many months pass from the time they become pregnant until their fawns are born?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
[When they give birth, ] they crouch down so that the fawns do not [get hurt by] falling to the ground when they are born.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
The young fawns grow up in the open fields, and then they leave their mothers and do not return to them again.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
“Who allows the wild donkeys to go wherever they want [DOU]?
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
I am the one who put them in the desert, in places where grass does not grow.
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
They do not like the noise in the cities; [in the desert] they do not have to listen to the shouts of those who force donkeys to work.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
They go to the hills to find food; there they search for grass to eat.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
:Will a wild ox agree to work for you? Will it allow you to keep it penned up at night in the place where you put feed for your animals?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
And can you fasten it with a rope so that it will plow furrows/trenches in your fields?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Since it is very strong, can you trust it to work for you? Can you go away after you tell it what work it should do [and assume that it will do that work]?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Can you rely on it to come back [from the field], bringing your grain to the place where you thresh it?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
“[Think also about] the ostriches. [They] joyfully flap their wings, but they do not have wing feathers [that enable them to fly] like storks do.
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
Ostriches lay their eggs on top of the ground [and then walk away], leaving the eggs to be warmed in the sand.
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
Ostriches do not worry that some wild animal may step on the eggs and crush them [DOU].
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
Ostriches act cruelly towards their chicks; they act as though the chicks belonged to some other ostrich. They are not concerned if [their chicks die], [and so] the laying of the eggs was in vain.
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
That is because I did not allow ostriches to be wise. I did not enable them to be intelligent.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
But, when they get up and begin to run, they scornfully laugh at horses with their riders [because the horses cannot run as fast as the ostriches!]
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
And [think about] horses. [Job], are you the one who caused horses to be strong? Are you the one who put flowing (manes/long hair) on their necks?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Are you the one who enabled them to leap forward like locusts? When they (snort/blow loudly through their noses), they cause people to be afraid.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
They paw the ground, rejoicing about being very strong, as they prepare to rush into a battle.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
[It is as if] they laugh at the thought of being afraid. They are not afraid of anything! They do not run away when [the soldiers in the battle are fighting each other with] swords.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
The quivers containing the riders’ arrows rattle against the horses’ sides, and the spears and javelins flash [in the light of the sun].
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
The horses paw the ground fiercely/excitedly, [wanting the battle to begin, ] and they rush into the battle when the trumpet is blown.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
They neigh [joyfully] when they hear someone blowing the trumpet. They can smell a battle even when they are far away, and they understand what it means when the commanders shout their commands [to their soldiers].
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
“[And think about big birds.] Are you the one who enabled hawks to spread their wings and fly to the south [for the winter]?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Do eagles fly high up [into the cliffs] to make their nests because you commanded them to do that?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
They live in [holes in] those cliffs. They are safe in those high pointed rocks [because no animals can reach them there].
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
As they watch carefully from there, they see far away the animals that they can kill (OR, dead bodies of animals).
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
After an eagle kills an animal, the baby eagles drink the blood of that animal.”
