Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? Or canst thou observe when the hinds are in labor?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Canst thou number the months they fulfill, And know the season when they bring forth?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
They bow themselves; they bring forth their young; They cast forth their pains.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Their young ones are strong; they grow up in the fields; They go away, and return not to them.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Who hath sent forth the wild ass free? Who hath loosed the bands of the wild ass,
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
To whom I have given the wilderness for his house, And the barren land for his dwelling-place?
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
He scorneth the tumult of the city, And heedeth not the shouting of the driver;
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
The range of the mountains is his pasture; He seeketh after every green thing,
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Will the wild-ox consent to serve thee? Will he pass the night at thy crib?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Canst thou bind the wild-ox with the harness to the furrow? Or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Wilt thou rely upon him because his strength is great, And commit to him thy labor?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Wilt thou trust him to bring home thy grain, And gather in thy harvest?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
The wing of the ostrich moveth joyfully; But is it with loving pinion and feathers?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
Nay, she layeth her eggs on the ground; She warmeth them in the dust,
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
And forgetteth that the foot may crush them, And that the wild beast may break them.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
She is cruel to her young, as if they were not hers; Her labor is in vain, yet she feareth not;
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
Because God hath denied her wisdom, And hath not given her understanding.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
Yet when she lasheth herself up on high, She laugheth at the horse and his rider.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Hast thou given the horse strength? Hast thou clothed his neck with his trembling mane?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Hast thou taught him to bound like the locust? How majestic his snorting! how terrible!
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
He paweth in the valley; he exulteth in his strength, And rusheth into the midst of arms.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
He laugheth at fear; he trembleth not, And turneth not back from the sword.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
Against him rattle the quiver, The flaming spear, and the lance.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
With rage and fury he devoureth the ground; He will not believe that the trumpet soundeth.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
At every blast of the trumpet, he saith, Aha! And snuffeth the battle afar off, —The thunder of the captains, and the war-shout.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Is it by thy wisdom that the hawk flieth, And spreadeth his wings toward the south?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Doth the eagle soar at thy command, And build his nest on high?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
He dwelleth and lodgeth upon the rock, Upon the peak of the rock, and the stronghold.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
From thence he spieth out prey; His eyes discern it from afar.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
His young ones suck up blood; And where the slain are, there is he.
