Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
“Have you known the time of The bearing of the wild goats of the rock? Do you mark the bringing forth of does?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Do you number the months they fulfill? And have you known the time of their bringing forth?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
They bow down, They bring forth their young ones safely, They cast forth their pangs.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Their young ones are safe, They grow up in the field, they have gone out, And have not returned to them.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Who has sent forth the wild donkey free? Indeed, who opened the bands of the wild donkey?
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
Whose house I have made the wilderness, And his dwellings the barren land,
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
He laughs at the multitude of a city, He does not hear the cries of an exactor.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
The range of mountains [is] his pasture, And he seeks after every green thing.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Is a wild ox willing to serve you? Does he lodge by your crib?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Do you bind a wild ox in a furrow [with] his thick band? Does he harrow valleys after you?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Do you trust in him because his power [is] great? And do you leave your labor to him?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Do you trust in him That he brings back your seed, And gathers [it to] your threshing-floor?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
[The] wing of the crying ostriches exults, but as a pinion and feather of a stork?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
For she leaves her eggs on the earth, And she warms them on the dust,
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
And she forgets that a foot may press it, And a beast of the field treads it down.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
It has hardened her young ones without her, Her labor [is] in vain, without fear.
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
For God has caused her to forget wisdom, And He has not given a portion To her in understanding;
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
At the time she lifts herself up on high, She laughs at the horse and his rider.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Do you give might to the horse? Do you clothe his neck [with] a mane?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Do you cause him to rush as a locust? The splendor of his snorting [is] terrible.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
They dig in a valley, and he rejoices in power, He goes forth to meet the armor.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
He laughs at fear, and is not frightened, And he does not turn back from the face of the sword.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
Quiver rattles against him, The flame of a spear, and a javelin.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
He swallows the ground with trembling and rage, And does not remain steadfast Because of the sound of a horn.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
Among the horns he says, Aha, And from afar he smells battle, Roaring of princes and shouting.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
By your understanding does a hawk fly? Does he spread his wings to the south?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
At your command does an eagle go up high? Or lift up his nest?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
He inhabits a rock, Indeed, he lodges on the tooth of a rock, and fortress.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
From there he has sought food, His eyes look attentively to a far-off place,
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
And his brood sucks up blood, And where the pierced [are]—there [is] he!”
