Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? [or] canst thou mark when the hinds do calve?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Canst thou number the months [that] they fulfil? or knowest thou the time when they bring forth?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
They bow themselves, they bring forth their young ones, they cast out their sorrows.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Their young ones are in good liking, they grow up with corn; they go forth, and return not unto them.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Who hath sent out the wild ass free? or who hath loosed the bands of the wild ass?
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
Whose house I have made the wilderness, and the barren land his dwellings.
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
He scorneth the multitude of the city, neither regardeth he the crying of the driver.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
The range of the mountains [is] his pasture, and he searcheth after every green thing.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Will the unicorn be willing to serve thee, or abide by thy crib?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Canst thou bind the unicorn with his band in the furrow? or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Wilt thou trust him, because his strength [is] great? or wilt thou leave thy labour to him?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Wilt thou believe him, that he will bring home thy seed, and gather [it into] thy barn?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
[Gavest thou] the goodly wings unto the peacocks? or wings and feathers unto the ostrich?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
Which leaveth her eggs in the earth, and warmeth them in dust,
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
And forgetteth that the foot may crush them, or that the wild beast may break them.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
She is hardened against her young ones, as though [they were] not hers: her labour is in vain without fear;
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
Because God hath deprived her of wisdom, neither hath he imparted to her understanding.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
What time she lifteth up herself on high, she scorneth the horse and his rider.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Hast thou given the horse strength? hast thou clothed his neck with thunder?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Canst thou make him afraid as a grasshopper? the glory of his nostrils [is] terrible.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
He paweth in the valley, and rejoiceth in [his] strength: he goeth on to meet the armed men.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
He mocketh at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from the sword.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
The quiver rattleth against him, the glittering spear and the shield.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
He swalloweth the ground with fierceness and rage: neither believeth he that [it is] the sound of the trumpet.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
He saith among the trumpets, Ha, ha; and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Doth the hawk fly by thy wisdom, [and] stretch her wings toward the south?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Doth the eagle mount up at thy command, and make her nest on high?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
She dwelleth and abideth on the rock, upon the crag of the rock, and the strong place.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
From thence she seeketh the prey, [and] her eyes behold afar off.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
Her young ones also suck up blood: and where the slain [are], there [is] she.
