Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Knowest thou the time when the wild goats bring forth among the rocks, or hast thou observed the hinds when they fawn?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Hast thou numbered the months of their conceiving, or knowest thou the time when they bring forth?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
They bow themselves to bring forth young, and they cast them, and send forth roarings.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Their young are weaned and go to feed: they go forth, and return not to them.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Who hath sent out the wild ass free, and who hath loosed his bonds?
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
To whom I have given a house in the wilderness, and his dwellings in the barren land.
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
He scorneth the multitude of the city, he heareth not the cry of the driver.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
He looketh round about the mountains of his pasture, and seeketh for every green thing.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Shall the rhinoceros be willing to serve thee, or will he stay at thy crib?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Canst thou bind the rhinoceros with thy thong to plough, or will he break the clods of the valleys after thee?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Wilt thou have confidence in his great strength, and leave thy labours to him?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Wilt thou trust him that he will render thee the seed, and gather it into thy barnfloor?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
The wing of the ostrich is like the wings of the heron, and of the hawk.
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
When she leaveth her eggs on the earth, thou perhaps wilt warm them in the dust.
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
She forgetteth that the foot may tread upon them, or that the beasts of the field may break them.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
She is hardened against her young ones, as though they were not hers, she hath laboured in vain, no fear constraining her.
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
For God hath deprived her of wisdom, neither hath he given her understanding.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
When time shall be, she setteth up her wings on high: she scorneth the horse and his rider.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Wilt thou give strength to the horse, or clothe his neck with neighing?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Wilt thou lift him up like the locusts? the glory of his nostrils is terror.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
He breaketh up the earth with his hoof, he pranceth boldly, he goeth forward to meet armed men.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
He despiseth fear, he turneth not his back to the sword,
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
Above him shall the quiver rattle, the spear and shield shall glitter.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
Chasing and raging he swalloweth the ground, neither doth he make account when the noise of the trumpet soundeth.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
When he heareth the trumpet he saith: Ha, ha: he smelleth the battle afar off, the encouraging of the captains, and the shouting of the army.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Doth the hawk wax feathered by thy wisdom, spreading her wings to the south?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Will the eagle mount up at thy command, and make her nest in high places?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
She abideth among the rocks, and dwelleth among cragged flints, and stony hills, where there is no access.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
From thence she looketh for the prey, and her eyes behold afar off.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
Her young ones shall suck up blood: and wheresoever the carcass shall be, she is immediately there.
