Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Do thou know the time when the wild goats of the rock bring forth? Or can thou mark when the hinds do calve?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Can thou number the months that they fulfill? Or do thou know the time when they bring forth?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
They bow themselves. They bring forth their young. They cast out their pains.
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Their young ones become strong. They grow up in the open field. They go forth, and return not again.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Who has sent out the wild donkey free? Or who has loosed the bonds of the swift donkey
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
whose home I have made the wilderness, and the salt land his dwelling-place?
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
He scorns the tumult of the city, neither does he hear the shoutings of the driver.
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
The range of the mountains is his pasture, and he searches after every green thing.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Will the wild-ox be content to serve thee? Or will he abide by thy crib?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Can thou bind the wild-ox with his band in the furrow? Or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Will thou trust him because his strength is great? Or will thou leave to him thy labor?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Will thou confide in him that he will bring home thy seed, and gather the grain of thy threshing-floor?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
The wings of the ostrich wave proudly, but are they the pinions and plumage of love?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
For she leaves her eggs on the ground, and warms them in the dust.
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
And she forgets that the foot may crush them, or that the wild beast may trample them.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
She deals hardly with her young ones, as if they were not hers. Though her labor be in vain, she is without fear,
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
because God has deprived her of wisdom, nor has he imparted understanding to her.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
The time she lifts up herself on high she scorns the horse and his rider.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Have thou given the horse his might? Have thou clothed his neck with the quivering mane?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Have thou made him to leap as a locust? The glory of his snorting is awesome.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
He paws in the valley, and rejoices in his strength. He goes out to meet the armed men.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
He mocks at fear, and is not dismayed. Neither does he turn back from the sword.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
The quiver rattles against him, the flashing spear and the javelin.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
He swallows the ground with fierceness and rage, nor does he believe that it is the voice of the trumpet.
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
As often as the trumpet sounds he says, Aha! And he smells the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Is it by thy wisdom that the hawk soars, and stretches her wings toward the south?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Is it at thy command that the eagle mounts up, and makes her nest on high?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
She dwells on the cliff, and makes her home upon the point of the cliff and the stronghold.
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
From there she spies out the prey. Her eyes behold it afar off.
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
Her young ones also suck up blood. And where the slain are, there is she.
