Job 38

1 Och Herren svarade Job uti ett väder, och sade:

2 Hvilken är den som i sina tankar så fela vill, och talar så med oförnuft?

3 Gjorda dina länder såsom en man; jag vill fråga dig: Säg, äst du så klok?

4 Hvar vast du, då jag grundade jordena? Säg mig:

5 Vetst du, ho henne hafver satt sitt mått; eller ho hafver dragit något snöre öfver henne?

6 Eller hvaruppå står hennes fotafäste; eller ho hafver henne en hörnsten lagt;

7 Då morgonstjernorna tillsammans lofvade mig, och all Guds barn fröjdade sig?

8 Ho hafver tillslutit hafvet med sina dörrar, då det utbrast såsom utu moderlifve;

9 Då jag klädde det med skyar, och invefvade det i töckno, såsom i lindakläde;

10 Då jag förtog thy dess flod med minom dam, och satte thy bom och dörrar före;

11 Och sade: Allt härintill skall du komma, och icke vidare; här skola dina stolta böljor sätta sig?

12 Hafver du i dinom tid budit morgonen, och vist morgonrodnanom sitt rum;

13 Att jordenes ändar måga fattade varda, och de ogudaktige der utskuddade blifva?

14 Inseglet skall sig förvandla såsom ler, så att de skola blifva såsom ett kläde;

15 Och dem ogudaktigom skall deras ljus förtaget varda, och de högfärdigas arm skall sönderbruten varda.

16 Hafver du kommit uti hafsens grund, och vandrat uti djupsens fjät?

17 Hafva dödsens dörrar någon tid upplåtit sig för dig; eller hafver du sett dörrarna åt mörkret?

18 Hafver du förnummit huru bred jorden är? Låt höra, vetst du allt detta?

19 Hvilken är vägen dit, der ljuset bor, och hvilket är mörkrens rum;

20 Att du måtte aftaga dess gränso, och märka stigen till dess hus?

21 Visste du, att du skulle på den tiden född varda, och huru många dina dagar blifva skulle?

22 Hafver du der varit, dädan snön kommer; eller hafver du sett, hvadan haglet kommer;

23 Hvilka jag bevarat hafver intill bedröfvelsens dag, intill stridenes och örligets dag?

24 Genom hvilken vägen delar sig ljuset, och östanväder uppkommer på jordena?

25 Ho hafver utskift regnskurene sitt lopp, och ljungeldenom och dundrena vägen;

26 Så att det regnar uppå jordena, der ingen är, i öknene, der ingen menniska är;

27 Att det skall uppfylla ödemarken och öknen, och kommer gräset till att växa?

28 Ho är regnets fader? Ho hafver födt daggenes droppar?

29 Utu hvars lif är isen utgången; och ho hafver födt rimfrostet under himmelen;

30 Att vattnet skulle fördoldt varda såsom under stenar, och djupet blifver ofvanuppå ståndandes?

31 Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band, eller upplösa Orions band?

32 Kan du hemta morgonstjernorna fram i sin tid, eller föra vagnen på himmelen öfver sin barn?

33 Vetst du, huru himmelen skall regeras; eller kan du sätta ett herradöme öfver honom på jordene?

34 Kan du föra dina dunder högt uppe i skynom, att vattnens myckenhet dig öfvertäcker?

35 Kan du utsläppa ljungeldar, att de fara åstad, och säga: Här äre vi?

36 Ho hafver satt visdomen uti det fördolda? Ho hafver gifvit tankomen förstånd?

37 Ho är så vis, att han skyarna räkna kan? Ho kan förstoppa vattuläglarna i himmelen,

38 När stoftet är vått vordet, så att det tillhopalöper, och klimparne låda tillsammans?

39 Kan du gifva lejinnone hennes rof i jagtene; och mätta de unga lejonen;

40 Så att de lägga sig uti sitt rum, och stilla ligga i kulone på vakt?

41 Ho reder korpenom mat, när hans ungar ropa till Gud, och veta icke hvar deras mat är?