Job 37

1 Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.

For dette bivrar hjarta mitt og lyfter seg frå staden sin.

2 Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.

Å, høyr på harmen i hans røyst, den dun som dundrar or hans munn!

3 Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.

Det fer burt under himmelkvelv, men elden skin til heimsens endar.

4 Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.

So burar røysti etterpå, han torar med sitt stolte mod, og ljoni held han ikkje att når røysti si han ljoma let.

5 Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.

Gud torar underfullt med røysti, gjer storverk som me ei kann skyna.

6 Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.

Han snøen byd: «Fall ned til jord!» Til regnet og, sitt sterke silregn.

7 Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.

Han stengjer av for mannehand, so all hans skapning læra må.

8 Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.

Villdyri gjeng til sine hi og kvilar på sin legestad.

9 Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.

Or inste kammer kjem det storm, og kulde ut av vindarne.

10 Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.

Utav Guds ande gustar frost, dei vide vatni kjem i tvang.

11 De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.

Han lastar skyi og med væta og breider sine elding-skyer,

12 Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;

og hit og dit dei hastar fram, og skifter leid som han det vil og set i verk det som han byd, utyver vide jordheims-kringen;

13 Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.

anten til ris, når jordi treng det, ell’ og med nåde lyt dei råka.

14 Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.

Job, lyd på dette, statt no still, gjev gaum på undri Gud hev gjort!

15 Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?

Veit du når Gud deim segjer fyre, og let sitt ljos or skyi skina?

16 Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;

Veit du vel korleis skyi sviv, um underi åt den Allvise?

17 Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?

Du som i heite klæde styn, når jordi brenn i sunnanvind?

18 Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.

Gjer du med honom himmelkvelven, som er so fast som støypte spegel?

19 Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.

Lær oss, kva me skal segja honom! Me tegja lyt for berre myrker.

20 Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.

Skal han få melding at eg talar? Vil nokon ynskja seg å tynast?

21 Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.

No kann ein ikkje ljoset sjå, um enn det klårt på himmeln skin, men vinden sopar skyi burt.

22 Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;

Langt nordanfrå kjem gullet hit, ein fælsleg glans ligg yver Gud.

23 Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.

Til Allvald kann me ikkje nå, til han som er so stor i magt; men rett og rettferd ei han krenkjer.

24 Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.

Difor ber folket age for han, han ansar ingen sjølvklok mann.»