Job 37
1 Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
Super hoc expavit cor meum, et emotum est de loco suo.
2 Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
Audite auditionem in terrore vocis ejus, et sonum de ore illius procedentem.
3 Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
Subter omnes cælos ipse considerat, et lumen illius super terminos terræ.
4 Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
Post eum rugiet sonitus; tonabit voce magnitudinis suæ: et non investigabitur, cum audita fuerit vox ejus.
5 Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
Tonabit Deus in voce sua mirabiliter, qui facit magna et inscrutabilia;
6 Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
qui præcipit nivi ut descendat in terram, et hiemis pluviis, et imbri fortitudinis suæ;
7 Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
qui in manu omnium hominum signat, ut noverint singuli opera sua.
8 Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
Ingredietur bestia latibulum, et in antro suo morabitur.
9 Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
Ab interioribus egredietur tempestas, et ab Arcturo frigus.
10 Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
Flante Deo, concrescit gelu, et rursum latissimæ funduntur aquæ.
11 De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
Frumentum desiderat nubes, et nubes spargunt lumen suum.
12 Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
Quæ lustrant per circuitum, quocumque eas voluntas gubernantis duxerit, ad omne quod præceperit illis super faciem orbis terrarum:
13 Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
sive in una tribu, sive in terra sua, sive in quocumque loco misericordiæ suæ eas jusserit inveniri.
14 Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
Ausculta hæc, Job: sta, et considera mirabilia Dei.
15 Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
Numquid scis quando præceperit Deus pluviis, ut ostenderent lucem nubium ejus?
16 Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
Numquid nosti semitas nubium magnas, et perfectas scientias?
17 Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
Nonne vestimenta tua calida sunt, cum perflata fuerit terra austro?
18 Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
Tu forsitan cum eo fabricatus es cælos, qui solidissimi quasi ære fusi sunt.
19 Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
Ostende nobis quid dicamus illi: nos quippe involvimur tenebris.
20 Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
Quis narrabit ei quæ loquor? etiam si locutus fuerit homo, devorabitur.
21 Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
At nunc non vident lucem: subito aër cogetur in nubes, et ventus transiens fugabit eas.
22 Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
Ab aquilone aurum venit, et ad Deum formidolosa laudatio.
23 Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
Digne eum invenire non possumus: magnus fortitudine, et judicio, et justitia: et enarrari non potest.
24 Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
Ideo timebunt eum viri, et non audebunt contemplari omnes qui sibi videntur esse sapientes.
